”Ny kärnkraft blir för dyr och tar för lång tid”

Det här är en replik på ”Elsystemet kräver balans mellan förnybar produktion och baskraft – med kärnkraft” av Jacob Stedman och Janne Wallenius, Blykalla.

Kostnaderna och de långa tidshorisonterna för ny kärnkraft är vårt huvudsakliga bekymmer. Därtill kommer naturligtvis frågor om avfall, upparbetning, kärnvapenkopplingar med mera, vilket kan medföra höga framtida kostnader samt risker.

Att ha stora mängder högaktivt radioaktivt material i ett stort antal SMR utspridda över landet är en betydande säkerhetsrisk.

Vad gäller kostnader antar de studier som Jacob Stedman och Janne Wallenius refererar till att kostnaderna för kärnkraft kommer att vara låga och därmed konkurrenskraftiga. Särskilt ska det gälla SMR som i några av de studier som S-W hänvisar till antas kosta hälften av vad de stora europeiska reaktorer som byggts på 2000-talet kostat.

Antagandet motiveras med modularitet hos SMR som skall möjliggöra serieproduktion till låga kostnader. Detta antagande ifrågasätter vi med hänvisning till att ett stort antal reaktorer behöver byggas för att uppnå dessa kostnadsfördelar. Stedman och Wallenius anger inte hur man skall komma upp i de hundra- eller tusentals enheter som behövs för detta, eller hur kostnaderna för att nå dithän skall täckas.

Stora kostnadsökningar har redan skett för till exempel Nuscales pågående SMR-projekt. Kostnaderna bedöms vara avsevärt högre jämfört med konventionella reaktorer eller jämfört med förnybar energi. Inte heller anger man hur tillräckligt många köpare skall samordnas runt en SMR design för att komma upp i de nödvändiga volymerna för kostnadsreduktion.

Inte heller anger man något svar på de i Sveriges Radio inklusive i intervju av Wallenius framförda svårigheterna att inom rimlig tid testa materialens livslängd under exponering för intensiv bestrålning av snabba neutroner. Livslängdsproblemen kan ta många år att lösa, om det ens går i industriell skala.

Vi invänder även mot Jacob Stedmans och Janne Wallenius påstående att ett förnybart energisystem nödvändigtvis skulle bli i hög grad importberoende. I Sverige skulle de norrländska vattenmagasinen i högre grad kunna användas som energilager för balanskraft, med ökad kapacitet till exempel via en ny kraftledning från norr till söder som snabbt skulle kunna byggas havsbaserat.

Tyskland har i stället stora gaslager som täcker en stor del av landets energi under vintern och kan användas till balanskraft. Angående Jacob Stedmans och Janne Wallenius tal om dominobrickor vid import av väderberoende kraft – vädersystem i Nordeuropa och Sydeuropa skiljer sig normalt åt. De påstår att ny teknik behöver utvecklas för lagring och balanskraft, men pumpkraftverk i nedlagda gruvor, gasturbiner, bränsleceller samt högeffektiva elektrolysörer för vätgas är inte någon ny teknik utan kan användas omgående.

Vad gäller tidshorisonter är det två olika förlopp som ställer krav. I Sverige krävs omfattande utbyggnad av elproduktionen för att klara den elektrifiering industri och transporter är inne i. Det handlar om en fördubbling av elproduktionen till 2040.

Globalt måste fossilanvändningen minst halveras till ca 2030 och upphöra helt till mellan 2040 och 2050. Det är svårt att se hur SMR skulle kunna ge ett större kvantitativt bidrag till något av detta. Någon SMR-enhet kan nog vara i drift i världen under 2020-talet och Jacob Stedman hoppas att deras blykylda design skall kunna demonstreras i början av 2030-talet. Att sedan bygga upp en storskalig serieproduktion tar lång tid och hur det skall gå till inom den tillgängliga tiden antyds inte ens, varken för Sveriges behov eller världens.

Vi står därför fast vid vår slutsats att Sverige och världen i stort måste kraftfullt satsa på vind och sol. Teknik och system för detta i stor skala finns i drift runt om i världen. Internationella Energiorganet IEA bedömer att vind- och solkraft ökar sin andel av den globala elproduktionen från 10 till cirka 60 procent år 2050, medan kärnkraftens andel minskar från 10 till cirka 8 procent.

I Sverige behöver regeringens tal om vindkraft omsättas i snabb och praktisk handling om den nödvändiga utbyggnaden på land och till havs skall komma till stånd.

Peter Fritzson, professor emeritus i datavetenskap och simulering av komplexa system, Linköpings universitet, civilingenjör i teknisk fysik

Thomas B Johansson, professor emeritus i energisystem, Lunds universitet

Bengt Lennartson, professor i automation, Chalmers tekniska högskola

Göran Bryntse, teknisk doktor, ordförande Sero, Sveriges energiföreningars riksorganisation

Åke Sivertun, professor emeritus vid Försvarshögskolan, docent vid Linköpings universitet

TIDIGARE INLÄGG I DEBATTEN OM SVERIGES ELSYSTEM

Replik: ”Elsystemet kräver balans mellan förnybar produktion och baskraft – med kärnkraft”

Replik: ”Blir SMR verkligen billigare än större reaktorer?”

Replik: ”Både sol, vind, vätgas och kärnkraft behövs i elsystemet”

”För ett stabilt elsystem – satsa på sol, vind och vätgas, inte kärnkraft”