Var är visionerna för framtidens transporter?

Nästa generations transportlösningar har utifrån ett tekniskt perspektiv kommit långt – exempelvis elvägar, höghastighetståg och helt nya transportslag som hyperloop. Vad som saknas är tydliga riktlinjer från staten för att skapa kommersiellt gångbara lösningar att implementera i praktiken.

Riksdagens nya trafikutskott, och det nyskapade infrastrukturdepartementet, behöver adressera tre viktiga faktorer för en moderniserad transportpolitik:

• Nya lösningar i befintlig infrastruktur
• Introduktion av helt ny teknologi
• Utveckling av nya finansieringsmodeller

Lyckas man med det så återtar Sverige en ledarroll inom transportutveckling och bidrar samtidigt till att vi kan nå våra klimatmål.

Vilka är de egentliga orsakerna till att Sverige, som ofta varit i framkant i utvecklingen av transporter och fordon, nu intar en så passiv hållning i jämförelse med flera av våra grannländer? Är det så att ett mer kortsiktigt fokus på fungerande persontransporter i vardagen, sker på bekostnad av nödvändiga framtidssatsningar?

Med en stor infrastrukturskuld har den transportpolitiska debatten i Sverige låsts vid att handla om nödvändigheten av att upprusta befintlig infrastruktur på järnväg. Debatten om höghastighetsbanan har helt trängt undan diskussioner om nästa generations transportslag. Vi har hittills inte ens varit redo att uppgradera vår järnväg till en teknik som redan har över 40 år på nacken, även om det är positivt att den nytillträdda infrastrukturministern nu säger att beslut om höghastighetståg ska fattas under den här mandatperioden.

I frågan om elvägar var Sverige ganska tidigt ute, men efter några pilotprojekt har arbetet inte kommit särskilt mycket närmare en kommersialisering. Sverige tecknade i början av 2017 ett innovationspartnerskap med Tyskland och upphandlar just nu kunskapsunderlag till elvägar för tunga fordon. Det saknas dock fortfarande en tydlig idé om hur staten och det privata näringslivet ska kunna mötas för att få till stånd regelverk och kommersiella lösningar för att realisera tekniken.

Att sätta sig i teknikutvecklingens baksäte är förenat med flera risker. Förutom de rent ekonomiska fördelarna med utveckling och export av ny teknik, riskerar Sverige att förlora tekniskt kunnande när kvalificerad arbetskraft söker sig till de länder som ligger i framkant av utvecklingen.

Samtidigt har en bred majoritet i riksdagen satt höga mål för transportsektorns omställning med kraftigt minskade utsläpp till 2030. Förvisso kan mål om minskade utsläpp uppnås genom effektiviseringar av bränslen för dagens transportflotta, reduktionsplikt och miljövänligare elproduktion, men långsiktiga lösningar innebär också att investera i framtidens teknologi.

De senaste åren har det skett snabba framsteg inom nya, klimatsmarta transportteknologier. Ett exempel på detta är hyperloop. År 2013 presenterade Elon Musk ett koncept för ett markbaserat transportsystem där fordon färdas i ett vakuumrör i mycket höga hastigheter. I grunden är det kända teknologier (vakuum, magnetism) som satts samman till en ny helhet.

Fullt utvecklad skulle ett svenskt hyperloopsystem kunna transportera passagerare mellan Stockholm och Helsingfors på 28 minuter, med en maxhastighet om 1220 km/h. Finlands respons har varit positiv och engagerad, men i Sverige betraktas det mer som science fiction. Detta trots att det pågår ett race mellan flera internationella konglomerat att förverkliga transportmedlet, bland annat av Hyperloop One, som numera ägs av Richard Branson.

Testcentra för hyperloop har hittills byggts i bland annat Nevada och i södra Frankrike. Utöver det tillkännagavs nyligen planerna på att inleda byggandet av den första kommersiella sträckan under 2019 i Abu Dhabi.

Låsningen vid anslagsfinansiering är ett av de grundläggande skälen till att de stora satsningarna uteblir. Om Sverige, rent finansiellt, ska klara av att täcka underhållsgapet och samtidigt bygga nya och snabbare förbindelser mellan våra storstäder och grannländer, måste nya samarbets- och finansieringsformer mellan offentlig och privat sektor få ta plats.

Regeringen fattade i maj 2018 beslut om en nationell trafikslagsövergripande plan för transport-infrastrukturen för perioden 2018–2029. Av planens totalt 622,5 miljarder kronor anslås endast åtta miljarder till forskning och utveckling. Det är inga försumbara belopp, men inte tillräckligt för att det ska kunna uppstå helt nya lösningar, som till exempel att elektrifiera delar av det tungt trafikerade vägnätet, eller en hyperloop-förbindelse via Östersjön till Helsingfors.

Det behövs ett mer visionärt arbete vid sidan av att förstärka vår befintliga infrastruktur, men frågan är om det nya trafikutskottet, och regeringens nya departement, är redo att anta utmaningen?

Åsa Almesjö, infrastructure expert, PA Consulting Group

Fredrik Magnusson, future of transport specialist, PA Consulting Group