”Utsläppen måste ned till noll – det här krävs av tekniken”

Den kommande forskningspropositionen måste sikta mot lösningar som leder till att alla utsläpp av växthusgaser upphör. Detta är nödvändigt för att vi ska kunna nå uppsatta klimatmål. Och lösningar finns inom räckhåll.

För att temperaturökningarna ska avstanna måste utsläppen av växthusgaser komma ner till nära noll. Det gäller oavsett vilken nivå av temperaturökning vi siktar på. Så länge utsläppen av koldioxid fortsätter, ökar halterna i atmosfären och därmed uppvärmningen.

För att nå Parisöverenskommelsen krävs dessutom negativa utsläpp, det vill säga att vi tar bort koldioxid från atmosfären. Hur mycket som behöver tas bort beror på hur snabbt utsläppsminskningarna kan ske.

Att utsläppen behöver komma ner till noll innebär att när man utvärderar nya teknologier behöver undersöka om de har potentialen att nå nollutsläpp. Eftersom det är bråttom att minska utsläppen måste olika metoder också utvärderas med avseende på hur snabbt man kan åstadkomma nollutsläpp.

Med detta för ögonen, det behövs nollutsläpp och det behöver kunna ske snabbt, kan man analysera olika utsläppskällor och undersöka vad som kan göras för att minska dem.

Användningen av fossila bränslen står för den största delen av utsläppen av växthusgaser. Det finns inga möjligheter att på kort tid komma ner till nollutsläpp och fossila bränslen behöver därför avvecklas.

Livsmedel bidrar med utsläpp av växthusgaser bland annat från idisslare, däribland nötkreatur. Möjligheterna för nollutsläpp är begränsad eftersom utsläppen beror på naturliga processer hos djuren. Även med optimistiska antaganden om teknikutveckling är därför huvudstrategin för att nå nära nollutsläpp en kraftigt minskad konsumtion av kött och mejeriprodukter från idisslare. Minskad köttkonsumtion är också en viktig strategi för att minska förlusten av biologisk mångfald.

Den tunga industrin står för stora utsläpp som i vissa fall är processrelaterade. Det gäller exempelvis stålproduktion där man i dag använder kol, men nu utvecklar teknik där man i stället använder vätgas i tillverkningsprocessen. Den produktionen har potentialen att nå nära-noll utsläpp. Det är även viktigt att annan metallproduktion också utvecklar koldioxidfri teknik.

Cementproduktion har stora utsläpp som är svåra att eliminera helt. Byggande med mindre användning av cement kombinerat med infångning och lagring av koldioxid (så kallad CCS-teknik) är därför strategier framåt.

Plast produceras i dag nästan uteslutande från fossila bränslen och ger både i produktion och avfallshanteringsled utsläpp av koldioxid. Förutom minskad plastanvändning är produktion från biomassa och CCS de metoder som behövs för att nå nära nollutsläpp. Ökad återvinning och andra cirkulära lösningar är också centrala aspekter för tillverkningsindustrin.

Utsläpp från flyg beror dels på utsläpp av koldioxid från det fossila bränslet och dels på utsläpp av bland annat partiklar och vattenånga som på hög höjd bidrar till växthuseffekten. De senare försvinner inte om man byter till biobränslen.

Det innebär att flyg med förbränningsmotor med dagens teknik inte kan nå nollutsläpp. Elflygplan har den potentialen på sikt, men det kommer bara bli en lösning i begränsad omfattning för korta sträckor. Ett minskat flygresande verkar därför vara enda vägen för att kraftigt minska utsläppen.

För markbaserade transporter är ökad användning av elfordon en möjlighet att komma till nära nollutsläpp.

Klimateffekter av biobränslen beror på vilket bränsle som används, hur det har producerats och från vilken råvara. Biobränslen kan därför ha både nära nollutsläpp och väldigt höga utsläpp.

Även tidsperspektivet är av betydelse när man analyserar biobränslen eftersom det kan ta lång tid att ta upp den koldioxid som släpps ut vid förbränning. Jord- och skogsbruk har också viktiga roller för att åstadkomma negativa utsläpp av koldioxid genom inlagring av kol i biomassa och jord.

Mängden biobränsle som kan ge utsläppsminskningar på kort sikt är därför begränsad. För transportsektorn innebär det att användning av biobränslen inte kan vara den enda lösningen. Det finns dock en potential och det är viktigt att den används klokt.

Ny elproduktion kan behövas när efterfrågan för transporter och industriproduktion ökar. Förnybar elproduktion från sol och vindkraft är alternativ som sjunker kraftigt i pris och kan nå nära nollutsläpp. Utbyggnad av dessa kraftslag tillsammans med lagrings- och överföringskapacitet är därför väsentligt för att nå klimatmålen

Kärnkraft kan ha nära nollutsläpp av växthusgaser. Men ny kärnkraft tar lång tid att bygga och har ökande kostnader vilket erfarenheter från bland annat Finland och Storbritannien visar på. Ny kärnkraft kan därför inte vara en lösning för att minska utsläppen de närmsta åren.

Negativa utsläpp är centralt för att nå Parisöverenskommelsens mål. Bland de metoder som finns för det är ökad inlagring av koldioxid i växande biomassa och jord. För att det ska fungera måste detta kol finnas kvar där långsiktigt. Om biomassan brinner upp eller används upphör det negativa utsläppet.

Två andra metoder för att åstadkomma negativa utsläpp är CCS från användning av biobränslen och produktion av biokol som sedan används som jordförbättringsmedel. Båda metoderna är lovande, men finns i dag bara i begränsad skala. En storskalig användning kommer därför att ta tid att utveckla och det är osäkert hur stor potentialen är.

Denna genomgång visar att det inom alla områden finns lösningar för att kraftigt minska utsläppen av växthusgaser. Många av dem behöver dock tid för att utvecklas och för att göra alla nödvändiga investeringar. Därför behöver också utsläppen minska här och nu.

Energieffektiviseringar, bränslebyten, minskade transportvolymer, smartare byggande och ändrade matvanor är saker som kan ske med kortare tidsperspektiv.

Det är också viktigt att investeringar som görs nu ligger i linje med de långsiktiga klimatmålen. Det behövs för att underlätta möjligheterna att nå klimatmålen men också för att undvika förluster för investerare. Det behövs också fortsatt forskning och att tillgängliga lösningar används.   

Göran Finnveden, vicerektor för hållbar utveckling och professor i miljöstrategisk analys, KTH