”Leva trångt för att spara energi – ett föråldrat framtidsscenario”

I Ny Teknik nummer sex redogör Alexander Ståhle, doktor i stadsbyggnad, för sin vision av framtidens stad. Där delar vi boyta med andra, inte äger våra bilar utan körs av självkörande fordon och lever i en utpräglad delningsekonomi.

Men kommer den nya verkligheten bli så? Kommer transportbehovet minska i det framtida samhället? Kommer människor vilja bo trängre på tätt packade stadsytor? Vill vi överhuvudtaget dela?

Själv tror jag på en annan utveckling. Med den självkörande bilen kommer vi att transportera oss mer än förut. Föräldrar kommer att sätta sina barn i självkörande taxi till skolan som kan ligga betydligt längre från hemmet än i dag. På samma sätt kan man bo längre från sin arbetsplats om man bekvämt och billigt kan ta sig till jobbet utan egen ansträngning.

Inte heller tanken att vi kommer att bo trängre och dela boendeytor med andra än familjemedlemmar håller. Drivkraften för denna förtätningstanke är att vi måste spara energi - men är det verkligen så? Jorden har extrema energitillgångar i form av vind, sol, vatten och vågkraft. För att inte tala om all energi som växer i våra skogar och på våra åkrar.

Vi ser dessutom en revolution i hur elektricitet används. Energisnåla lampor, smart styrda maskiner och distribuerad energilagring gör att vi snart kan få hushåll som är helt autonoma i sin energiproduktion. Så tanken att vi måste sänka vår levnadsstandard och tvingas bo packade som sardiner för att spara energi kommer snart kännas föråldrad.

Tekniken kommer istället att fortsätta driva på individualiseringen. Med ny energiteknik och autonoma bilarna kommer individens geografiska rum att förstoras. Vi har inte längre några problem att ta oss hem från festen mitt i natten även efter några glas, kvällskursen i grannstaden som tidigare upplevdes vara långt bort är plötsligt nära när man kan åka från dörr till dörr och läsa läxan samtidigt.

Energikostnaden för några extra kvadratmeter i bostaden kommer inte heller ställa någon på ruinens brant när det bara handlar om att köpa till en solpanel extra.

Jag har förståelse för bilden Ståhle och andra målar upp, med den gröna staden där allt är nära och vi lever nära tillsammans. Men jag tror inte att ny teknik för oss i den riktningen. Ska vi uppnå den stadsmiljön så är det inte tekniska innovationer som är avgörande utan social och ekonomisk ingenjörskonst.

Inga tekniska innovationer har hittills löst exempelvis segregeringen i våra storstäder. Snarare leder dagens förtätningsstrategi till att nya bostäder byggs på den dyraste marken och att lägenhetspriserna därmed exploderar, detta trots enorma kostnadsbesparingar med modern byggteknik. Att plocka bort några parkeringsplatser lär inte vara lösningen för att ta bort spekulationsbubblan ur prisbilden.

När det geografiska rummet vidgas så kommer staden bli mer distribuerad och därmed får fler möjlighet att bo naturnära till rimliga kostnader. Utvecklingen mot allt mer segregerat boende kanske rent av bryts när man kan bygga billigt och bra i områden som tidigare betraktas som för långt bort. Detta är tvärtemot tanken om trånga bilfria stadsdelar med artificiella grönområden där alla förväntas dela på saker och ting och ändå få betala dyrt för den gemenskapen.

Och vem vet - den glesa distribuerade staden är kanske den mest hållbara både utifrån miljömässiga och mänskliga kriterier? Att kunna odla tomater på sin egen täppa och att som mental terapi klippa gräset med sin elektriska odelade gräsklippare en skön sommarkväll ska inte underskattas. Det är kanske dit tekniken för oss?

Lennart Andersson, Mölndal, civilingenjör Elektro och obotlig teknikoptimist.