”Elbilen går på kol och monopol”

Euforin över elbilen har nu fått proportioner som påminner om andra dyrköpta misstag. Kärnkraft skulle på 1950-talet bli så billigt att det inte var lönt att varken ha strömbrytare eller fakturering; kostnaden kunde tas via skattsedeln.

Både kol och gas har haft korta glansdagar och etanol var ett tag lösningen på alla miljöproblem från bilparken.

Att Vattenfall gick på pumpen med koldioxidlagring kom inte som en överraskning för somliga av oss. Och den helt orimliga idén kommer säkert att kosta många miljarder kronor ytterligare, allt för att skapa en falsk bild av att fossila bränslen har en framtid.

Visst kan elbilen få en roll i framtidens fordonspark men var finns en sund skepsis som granskar helheten?

Ny elförbrukning möts med förbränning av tre kilowattimmar kol för att producera en kilowattimme elektricitet. Det är det förhållandet som sätter priset på en stor del av vår elförbrukning. Exempel på ny elförbrukning är elbilen och andra elfordon. Men ny förnybar elproduktion ska ersätta fossileldade kraftverk, inte sugas upp av nya prylar och fordon hur gärna än kraftproducenterna önskar det.

En annan del av helheten är att fråga sig hur hållbar produktionen av batterier och elmotorer är. Elbilen kräver redan i dag stora mängder sällsynta jordartsmetaller (REE, Rare Earth Elements). Hela 95 procent av dessa metaller utvinns under extremt miljöförstörande förhållanden i Baotou i Inre Mongoliet.

Men det är inte bara miljökonsekvenserna av kolförbränning och metallutvinning som talar för en mer balanserad syn på elfordon. Missbruk av dominerande ställning är en annan fara. Kina har i det närmaste monopol på produktion av sällsynta jordartsmetaller. Deng Xiaoping, strategen bakom marknadsreformerna i Kina, förutspådde att deras sällsynta mineraler skulle bli lika viktiga som oljan för Mellanöstern.

Laddning av elbilar på bred front kräver i många fall en utbyggnad av elnätet. För att öka sin avkastning vill det fondägda nätmonopolföretaget Ellevio installera 15 000 laddstolpar i Stockholm. Regeringens missriktade investeringsbidrag för laddstolpar till privatpersoner blir ett bra stöd till Ellevios jakt på ökad avkastning. Det är knappast elbilsägarna som själva kommer att betala för nätförstärkningen – hela abonnentkollektivet kommer att drabbas av ännu kraftigare höjningar av den fasta avgiften. Nätmonopolet får en ännu större och säkrare intäktsbas. Inte undra på att nätägarna ser strålande fakturering i framtiden, från en redan för hög nivå.

En tredje fara är vi konsumenter och företag binder upp oss ännu mera till det energiindustriella komplexet. Tillsammans med bilindustrin har de redan lyckats få folkvalda och media att okritiskt och oreflekterat att framställs elbilen som en lösning när den i själva verket blir en del av problemet.

Ytterligare en förbisedd analys är hur nybilspremier och andra subventioner till privatpersoner och företag minskar utrymmet för stöd till kollektiva lösningar som minskar bilåkandet.

Det finns inga bilar som är bra för miljön eftersom alla medför förbrukning av ändliga resurser med förödande konsekvenser för kommande generationer. Elfordon är inget undantag; de förstör också miljön och stärker redan på tok för starka monopol – teknikfrossa är ingen bra medicin för ett hållbart energisystem.

Roger Fredriksson, energianalytiker