Det finns liv efter utbrändheten

Christina Maslach började forska om utbrändhet under det tidiga 1970-talet. Det var inte alls utforskat som område då.

Varför blev du intresserad av det här?

– Jag hade just avslutat min PhD och hade börjat forska om hur starka känsloyttringar påverkar vår kognitiva förmåga. I mina intervjuer fick jag inte svar på de frågor jag ställde, utan folk började beskriva andra problem i arbetet i stället. Efter en tid upptäckte jag mönster i vad folk berättade, oavsett var de jobbade. Jag var ovan vid att patienter exempelvis började gråta under intervjuerna. Det här var tydligen något viktigt. Så jag började följa den tråden. Människor trodde att de var ensamma om sina känslor. Men egentligen saknade de ord för vad de kände.

– Under en middag berättade jag för min bordsgranne om mitt arbete och hon utbrast "men gud, du talar ju om utbrändhet!"

Så då var det inte du som myntade ordet?

– Nej, det användes populärt bland vissa terapeuter och i narkomanvården. Ordet fångade mycket av det som folk berättade i mina intervjuer. De hade givit och givit och givit, nu hade de ingenting kvar och tvingades gå hem. Som en brand där bränslet tar slut.

Du fick en artikel publicerad i Human Behavior 1976. Var det ditt genombrott?

– Nej, trots att jag fick enorm respons från yrkesarbetande när jag började göra intervjuer och skrev mina första artiklar, var forskarsamhället länge kallsinnigt.

– De vetenskapliga tidskrifterna skickade tillbaka mina data. Man talade om "pop-psykologi".

Är eldsjälarna, de mest engagerade medarbetarna, mer i farozonen för att bli utbrända än andra?

– En del har lagt fram den teorin, men det finns inte mycket i forskningen som stöder att de mest passionerade skulle löpa en större risk. Däremot ser vi att de som inte förhåller sig smart till obalanser i arbetslivet, som inte tar hand om sig själva, råkar illa ut.

När man översätter burnout till svenska får man ett ord som ger intrycket att den utbrända är skadad för evigt, utan botemedel. Är det så?

– Översättningen leder delvis fel. Du undrar om det finns ett liv efter utbrändheten? Svaret är ja. Människor kan komma tillbaka. Men det är svårare att behandla tillståndet än att förebygga det.

I Sverige har ordet utbränd hamnat i vanrykte och Socialstyrelsen föreslår begreppet utmattningssyndrom i stället. Hur ser du på att man fokuserar på utmattning?

– Arbetsbelastning är helt klart en del, men det finns ytterligare fem områden som är kritiska för om en arbetsplats ska orsaka utbrändhet eller tvärtom förebygga den. Data från studier i "en mycket stor organisation" visar att arbetsbelastningen inte var det stora problemet, trots att många trodde det. Bristen på meningsfulla arbetsuppgifter och orättvisa spelade en ännu större roll.

I Sverige är kvinnor oftare sjukskrivna för psykisk ohälsa än män. Löper kvinnor en större risk att drabbas av utbrändhet?

– Det är en intressant fråga. Jag kan bara säga vad forskningen hittills kommit fram till. Det finns inga stora könsskillnader. Men det är svårt att forska om problemet, eftersom män och kvinnor inte är jämnt fördelade över yrkena i arbetslivet.

American Psychiatric Association har inte tagit upp utbrändhet på sin diagnoslista. Hur ser du på det?

– Det pågår en debatt om det här. Egentligen tycker jag att det är bra att utbrändhet inte är en diagnos. Jag förstår om folk söker det erkännande som en diagnos ger. Men utbrändhet handlar mer om situationen och miljön som individen befinner sig i, än om individen.

Mattias Davidsson/Lag&Avtal och Arbetarskydd