20 år efter Sveriges största fartygsolycka i modern tid, natten till den 28 september 1994, vilar Estonia i tystnaden på Östersjöns botten.
Det är i alla fall den officiella versionen.
Men frågan är vad som egentligen försiggår på vrakplatsen. Författaren Anders Jallai uppger att i själva verket har sportdykare gjort ett 30-tal dyk på Estonia, och att flera av dem har plockat med sig föremål som souvenirer. Jallai hänvisar till dykare han har pratat med. Bland annat säger han att en svensk har deltagit i en tysk dykexpedition.
Samtidigt skyddas vraket av gravfridsregler som flera Östersjönationer signerat.
Genom åren har flera uppmärksammade dyk ägt rum på Estonia.
1995, timmarna innan den svenska gravfridslagen trädde i kraft, dök svensken Peter Barasinski ned i ett försök att bärga sin omkomna hustru Caritas kropp. Det skedde i samarbete med den tyska journalisten Jutta Rabe, som senare arrangerade dykexpeditioner åren 2000 och 2001.
Sverige har i dag ingen daglig övervakning av fartyget. Havsområdet har inte ens ett nummer i den svenska kustbevakningens databas.
I stället är bevakningen av gravfriden mestadels ett finskt ansvar. Den är den militära Sjöbevakningen i Finland som dagligen via radar övervakar dykförbudet.
– Men får vi indikationer på att det förekommer någon form av aktivitet, så kan svenskt och finskt kustbevakningsflyg samverka. Vi har ju dagligt samarbete. Vid behov går vi också dit med fartyg. Både svensk och finsk myndighet har möjlighet att dokumentera vad som pågår men våra möjligheter att ingripa direkt är begränsade, säger Dan Thorell, avdelningschef inom kustbevakningen.
Estonia ligger på ungefär 80 meters djup, i en lerbädd på den finska kontinentalsockeln, mellan finska Utö och estniska Dagö, utanför Finska viken – på internationellt, fritt vatten.
Den svenska lagen om gravfrid, som tillkom 1995, ger bara svenska myndigheter rätt att ingripa mot landets egna medborgare. Samma förhållande gäller i Finland och Estland, samt Lettland, Litauen, Danmark, Polen – och Storbritannien, som under åren ratificerat konventionen.
Att Storbritannnien – som inte har någon Östersjökust – ratificerade avtalet, väckte förvåning 2005. Bara två britter fanns ombord, varav en omkom.
Om nya dykningar skett på Estonia sedan 2001, har de i så fall gjorts i hemlighet. Utan upptäckt från myndigheternas sida.
En förklaring kan vara att sportdykare ofta använder sig av ribbåtar som inte syns på den finska radarn, eftersom de försvinner i det allmänna ”våg cluttret”, enligt Anders Jallai och dykexperten Jan Jacobsson, vd för dykföretaget ÖPD Subsea. Båtarna släpper av dykarna, lämnar en boj i vattnet och hämtar upp dem senare.
Sami Järvenpää, chef på den finska militära Sjöbevakningens västra disktrikt i Åbo, uppger för Ny Teknik att det inte förekommit dykincidenter sedan ”Rabe-fallet”.
”Vi har registrerat de senaste incidenterna från Estonia-vrakets plats 2000–2001”, skriver han i mejl. Finland säger sig ha full kontroll.
”Naturligtvis observerar vi platsen hela tiden, kontrollerar om någon är där (varför och vem), och vi informerar det land som medborgarna kommer ifrån”, uppger Sami Järvenpää.
Lars-Erik Langman, svenska kustbevakningens stabschef för nordöstra regionen som är närmast haveriplatsen, har inte heller kännedom om några gravfridskränkningar sedan 2001.
– Finlands svar på frågan om överträdelser vid vraket stämmer med min bild efter att ha kontrollerat dagböcker på ledningscentralen och haft ett samtal med vår flygverksamhet, säger han.
852 personer som reste med fartyget omkom. Av de 552 svenskarna överlevde 51, 40 hittades döda, medan 461 är saknade.
Regeringen beslöt 1996 att täcka över Estonia med betong, sten och sand. Den 19 maj samma år började det norska fartyget Tertnes att dumpa 10 000 ton sten på haveriplatsen. Även stora kvantiteter sand (cirka 400 000 kubikmeter) ska ha hällts ut. Men arbetet stoppades hastigt av regeringen den 19 juni. Inte bara de massiva folkliga protesterna spelade en roll för beslutet. Det hände saker på havsbottnen.
Jan Laue, en tysk professor som arbetade på uppdrag av den så kallade Tyska expertgruppen, konstaterade år 2000 en stor förändring av vrakets läge jämfört med vid förlisningen. Fören låg nu tio meter djupare än aktern. Den påbörjade övertäckningen orsakade sannolikt bottenskred.
I vilket skick vraket är i dag – efter 20 år i bräckt Östersjövatten – är oklart. Sjöfartsverket har inte gjort någon kontroll, uppger Daniel Lindblad, pressansvarig på myndigheten.
Enligt den internationella haverikommissionen JAIC (The Joint Accident Investigation Commission) var olycksorsaken att bogvisiret slets loss i det hårda vädret, bilrampen öppnades och massvis med vatten flödade in via bil/lastdäck.
Estonia började byggas av det tyska Meyervarvet i Papenburg 1980. Varvet utpekades som den enda part som hade något ansvar i förlisningen. Men företrädare för bolaget ifrågasatte tidigt den officiella haveribeskrivningen, och tillsatte en egen tysk expertgrupp.
Trots flera försök från svensk sida har Tyskland hittills inte velat skriva på gravfridskonventionen. Tyska utrikesdepartementet svarade i förra veckan journalister på tyska statliga NDR (Norddeutscher Rundfunk) att man inte heller i dag hyser några planer på undertecknande.
Förbundsregeringen anser, erfar Ny Teknik, att det är FN:s Sjöfartsorganisations, IMO:s, sak att reglera en skyddsöverenskommelse. Dessutom är man av uppfattningen att en ratificering ”skulle försvåra framtida undersökningar av olycksorsaken, eftersom gravfridsöverenskommelsen inte innehåller undantag för undersökningar”.
Den så kallade Parisprocessen, där mer än 1 300 anhöriga till omkomna stämt det franska klassificeringssällskapet Bureau Veritas, Meyervarvet och svenska Sjöfartsverket 1996 som solidariskt ansvariga för M/S Estonias förlisning, har gått i stå.
Bertil Calamnius, som i dagarna kommer ut med boken Vad hände med Estonia?, och Lennart Berglund är två av de anhöriga. Bägge har länge kämpat för en ny haveriutredning – och de har inte gett upp.
En av de överlevande, S-riksdagsledamoten Kent Härstedt, har på sistone bett riksdagens utredningstjänst att undersöka vid vilka omständigheter som dykförbudet inte gäller.
Enligt lagen kan undantag göras för ”verksamhet som avser att täcka över eller skydda vraket eller att förhindra förorening av den marina miljön”.
Från vraket avlägsnade finska myndigheter år 1996 totalt 230–250 kubikmeter olika oljor, enligt Lars Langman. Alla tankar gick inte att tömma, men kustbevakningen har hittills inte fått någon indikation på läckor.
Svenska regeringar, som förvaltar gravfridskonventionen, säger dock ständigt nej till en undervattensinspektion av vraket.
Varför sjönk Estonia?
- Den internationella haverikommissionen JAIC kom 1997 fram till att bogvisirets lås och gångjärn brast på grund av ”belastningarna av ett eller två vågslag mot visiret”. Det började röra sig och tvingade rampen bakom att delvis öppnas, varpå vatten rann in på bildäck längs med rampens sidor. När visiret lossnade öppnades rampen helt. ”På några få minuter fick fartyget en slagsida på drygt 15 grader.” Den förvärrades och Estonia sjönk, med aktern först.
Men andra olycksteorier existerar. Här är några:
- Vapentransportspåret. 2004 avslöjade en svensk tullchef att Försvarsmakten och FMV med tullens goda minne transporterade militär materiel på Estonia. Det utreddes av ett svenskt justitieråd, men inga sådana transporter skedde samma natt. Andra länder, underrättelsetjänster och företag kan dock ha smugglat krigsmateriel ombord. 2005 påstods exempelvis den brittiska underrättelsetjänsten MI6 vara inblandat. Ryssland kan ha velat stoppa transporterna. Spåret förutsätter hål under vattenlinjen.
- Fartygsspåret. Fartyget var inte sjövärdigt, hävdar bland andra Den oberoende faktagruppen. Innan Estonia löpte ut kvällen den 27 september gjorde svenska fartygsinspektörer en hamnstatsinspektion inför estniska kolleger och fann tekniska brister ombord. Enligt gruppen doldes flera av dem i protokollet i haveriutredningen, som uppgav att fartyget var sjövärdigt.
- Ubåtsspåret. Ubåtar kan ha varit inblandade i katastrofen på något sätt. Många överlevande vittnar liknande om ljud, de hör smällar och skrapljud, som påminner om kollision eller explosion. Nato höll exempelvis samtidigt storövning i Skagerack kallad Cooperative Venture tillsammans med länder som Ryssland och Sverige. Var något av de 15 deltagande fartygen i stället i Finska viken? Pågick andra marinövningar?
