”UD:s ’svensklista’ behöver en rejäl uppdatering”

Jag och min ukrainska fru och vårt barn nekades boarding till vår flight i Kiev på torsdagen den 24 februari när vi försökte lämna landet på flyget. Vi förstod att luftrummet var stängt och när vi lämnade flygplatsen hörde vi de första missilerna slå ner i närheten.

En relevant fråga är så klart varför vi var på plats i Kiev överhuvud taget? UD hade ju redan flera dagar tidigare rekommenderat alla svenskar att resa hem. Svaret på den frågan är inte helt enkel. Eftersom vi har familj i Slavutich en liten stad dryga två timmar norr om Kiev och våra planer var att spendera våren där hade vi ett helt bohag att ta hand om förutom behoven i vår egen familj.

Dessutom, för utomstående är det kanske svårt att förstå hur någon inte kunde reagera på varningarna, men befolkningen i Ukraina har levt under hoten av en invasion sen 2014 och helt enkelt tröttnat på de politiska spelet och lärt sig att ta hotet från Ryssland med en nypa salt. Här har alla levt sina liv precis som vanligt ända fram till de första explosionerna i faktiskt landade i huvudstaden.

Efter att vi lämnat flygplatsen hade vi den största tur någonsin. Vi kontaktade en av våra vänner som bor i närheten och som just då var på väg till sin sommarstuga söder om Kiev och vi kunde åka med dem ut ur stan.

Så fort vi kunde se huvudstaden i backspegeln kom jag och tänka på UD:s svensklista. Och jag gick in för att anmäla oss tre strandade svenskar. Vi har använt oss av UD:s appar och informationstjänster tidigare och satte oss exempelvis på svensklistan tidigare under mina resor men aldrig tidigare faktiskt varit behov av den.

Registreringen var inte överdrivet komplicerad, men många fält att fylla i med samtliga personuppgifter på alla oss tre i familjen.

Efter registreringen hände inte mycket förutom att det kom svar via SMS och ett e-postmeddelande som var mycket tunt i sin utformning. I korthet handlade meddelandet om att ett krig brutit ut, att ingen information finns tillgänglig och att alla fick ”göra sin egen riskbedömning” vilket betyder i korthet att svenska UD vet lika lite som någon. Slutligen var meddelandet mycket noga med att påpeka exakt när de meddela att rekommendation har gått ut redan tidigare om att lämna landet. Inte så användbart för oss på marken.

Förutom de två meddelandena har ingen användbar information kommit till oss som en följd av att vi satt upp oss på listan. Jag ifrågasätter nu hur UD arbetar med listan och efter att själv ha varit i situationen att jag flyr för mitt liv med min fru och bebis har jag många tankar om hur den här listan och hur UD arbetar skulle kunna moderniseras.

När jag ringde UD:s journummer svarade en ansvarig tjänsteman omedelbart vilket var en positiv överraskning. Det var så klart skönt att höra en trygg svensk röst i andra änden mitt i all stress.

Min första fråga var förstås om de hade mer information om vad som faktiskt hade hänt. Till min besvikelse var de lika ovetande som vi. Inget konstigt i och för sig eftersom den ryska aggressionen börjat bar några timmar tidigare.

Sen började jag fråga om sådant som skulle kunna vara av praktisk nytta för vår situation. Vi befann oss just vid det tillfället två timmar söder om Kiev och som tur var hade vi tillgång till vår egen bil. Men, den stora frågan var ju förstås, åt vilket håll ska vi åka? Har någon av flyktvägarna stoppats på grund av sabotage av broar eller andra orsaker? Vilka gränsövergångar är öppna?

Ingen av dessa frågor kunde besvaras av tjänstemannen och enda beskedet jag fick var att de ”löpande monitorerar läget”. Vilket i och för sig är bra, men som inte på något sätt var till hjälp för just vår situation.

Jag försökte också dela med mig om mina iakttagelser och tjänstemannen lyssnade tålmodigt men verkade inte ta till sig det jag hade att dela med mig av.

Framåt torsdagskvällen, när explosionerna lugnat sig och vi fått de första någotsånär tillförlitliga rapporterna om den ryska framryckningen blev det dags att fatta ett beslut. Vi hade förstått att drivmedel snabbt blivit en kritisk bristvara och med 30 liter i tanken och en 5 liters reservdunk var våra våra möjliga flyktvägar starkt begränsad. Vi såg att Moldavien var den enda gränsövergången som var inom räckhåll med sina 40 mil av småvägar, det borde räcka. Det fick bli vårt beslut.

Återigen ringde jag journumret med de för ögonblicket mest kritiska frågorna. Visste UD om just den vägen var framkomlig? Hur var det med gränsövergången, var den öppen? Även denna gång inga svar. Och beskedet “vi monitorerar läget” och återigen uppmaningen att göra min egen säkerhetsbedömning.

Vi gav oss av mot gränsen med insikten att vi var lämnade till vårt eget öde nu. Vi behövde koncentrera oss på vägen framför oss. Som tur var nådde vi fram oskadda till gränsövergången och lämnade vår bil för att gå till fots över gränsen till säkerheten i Moldavien.

Händelserna i Ukraina de dryga dygn vi var på flykt ställer så här i efterhand flera viktiga frågeställningar. Eftersom jag är UX-designer och användbarhetsexpert till vardags ställer jag mig nu flera frågor om vad som hände, hur svensklistan är utformad och hur vi skulle kunna få bättre hjälp, eller till och med hjälpa till med information till andra som är i samma situation.

• Min första iakttagelse är hur uråldrig teknik jag blev presenterad till när jag skulle anmäla mig till listan. Anmälningen var ett helt vanligt webbformulär utan synbara säkerhetsbegränsningar, det är så klart bra som backup, men vi har haft tillgång till internet under hela resan och anmälan med bank-id skulle varit oerhört mycket bättre och smidigare. Jag misstänker att det till och med kan varar så att vem som helst kan anmäla vem som helst till listan.

• Den andra saken som slår mig är avsaknaden av en chatt-funktion i appen. Det är verkligen inte toppen att sitta i telefonkö när man är på flykt. Det funkar inte alltid att prata över telefon, ibland har vi bara wifi-täckning och ibland kan det till och med vara svårt att prata. En chatt där vi kan löpande meddela oss och också ta emot senaste informationen från UD baserat på relevans för oss skulle kunna vara uppskattat!

• Den tredje iakttagelsen är att min telefon skulle, genom UD:s app, kunna berätta var jag och min familj är via geo-positionering från telefonen. Jag är verkligen ingen vän av att staten ska kunna lokalisera sina medborgare, men just i den här situationen skulle det vara en skön känsla om jag visste att UD kunde se mina rörelser.

• Den fjärde spaningen var avsaknaden av kartläggning från tjänstemännens sida vad just jag och min familj behövde i den stund vi ringde UD. I ögonblicket då vi fattade beslutet att resa behövde jag veta om bron över till Moldavien fortfarande var farbar. Vi kände att vi kunde klara oss själva, vi hade kontanter i flera valutor, egen bil och hjälp från våra vänner i landet! Men UD hade ingen uppgift att dela med sig av som var till hjälp för vår kommande färd ut ur landet.

• Den femte och sista spaningen i det här läget är det faktum att den information vi hade tillgång till på något sätt togs till vara av UD känns otroligt omodernt. Vi skulle kunna rapportera om hur läget ser ut, var vi är och om någon av vägarna hade inte hade varit framkomliga, kanske den informationen skulle kunna komma någon annan strandad svensk till nytta.

Våra upplevelser ger intrycket av att UD såg oss strandade svenskar som passiva offer för situationen, passivt sitter och väntande på att bli räddade.

Det känns som om det är dags att uppdatera svensklistan. Vi behöver en svensklistan som är mer säker smidig och interaktiv och viktigast av allt, till fullo ta vara på och värdera den information som kommer från oss svenskar som hamnat i utsatta situationer!

Hoppas att svenskar i nöd i framtiden skulle kunna uppleva en smidigare och tryggare kontakt med UD och göra det lättare för svenskar, fast någonstans framtiden.

Mårten Angner, UX-designer

Familjen tog sig ut ur Ukraina och anlände till Sverige tidigare i veckan.