Svenska ubåtar och stridsflyg visar att vi inte har sovit

Verkställandet av riksdagens försvarspolitiska beslut har nu inletts. Bärande i det är att höja den militära förmågan och därmed bidra till en höjd tröskel mot militära angrepp. Tillsammans med fördjupade samarbeten med länder i vårt närområde, den transatlantiska länken och NATO:s partnerskap bidrar det till stabilitet i vår del av Europa. Orsaken är självfallet det förändrade säkerhetspolitiska läget.

En hög tekniknivå är avgörande för att höja den militära förmågan. Därför fattade regeringen ett strategiskt beslut när två nya ubåtar – A 26 – beställdes i juli 2015. Lika strategiskt var också riksdagsbeslutet om att investera i nästa generations JAS Gripen. Båda dessa beslut påverkar direkt trovärdigheten i svensk försvarsförmåga, men garanterar oss också en teknikhöjd som gör oss intressanta som samarbetspartners.

Att svenska staten ”tog tillbaka” kontrollen över Kockums från tyska TKMS och öppnade dörren för Saab var nödvändigt. Det handlade ytterst om att bevara och utveckla svensk ubåtskompetens och produktion. Om så inte skett hade svensk ubåtstillverkning med största sannolikhet dött sotdöden. I förlängningen hade det också haft negativa effekter för svensk försvarsförmåga.

Svenska ubåtar har specialdesignats för kustnära operationer och för att verka i det speciella bräckta vatten som Östersjön utgör. Det handlar om en konstruktion där ljudvågor kan förträngas i saltskikten och där ”tysta” motorer gör dem svåra att upptäcka.

Inte minst den amerikanska marinen har i övningar haft synnerligen svårt att hantera svenska ubåtar. Även andra länders marin har uppmärksammat de kvaliteter som svensk ubåtskompetens besitter. Sverige har på detta område varit en intressant samarbetspartner i många sammanhang. Svenskt ubåtsvapen håller hög klass.

I ett Östersjöperspektiv utgör ubåtsvapnet en fördel för Sverige. Det utgör en viktig del av den säkerhetspolitiska balansen, vilket också är till nytta för Finland, de baltiska länderna och våra övriga samarbetspartners runt Östersjön. Detta är ett mycket påtagligt bevis för hur svensk försvarsindustri, efter beställning från svenska staten, med ett unikt vapensystem bidrar till säkerheten i vårt närområde.

Liknande resonemang kan föras när det gäller stridsflyget, radarsystemen och andra delar av svenskt försvar. Det är mängder av företag, forskare, utvecklare och myndighetsrepresentanter som under decennier varit involverade och skapat dessa strategiska möjligheter. Vi har ett ansvar för att värna och utveckla detta arv.

Visst kan man i den allmänna debatten välja att bortse från de fördelar svensk försvarsindustri kan ge för säkerheten i vårt land. Men då ska man också vara så pass hederlig och redovisa att ett sådant synsätt också får negativa säkerhetspolitiska konsekvenser. Det är definitivt inte bra att enbart ”köpa från hyllan” och göra oss beroende av vad andra vill sälja till oss.

Det är också ett svenskt intresse att vi kan exportera. Ytterst handlar det om att få fler att dela på utvecklingskostnaderna. Kostnadsdelning är ett sätt att skapa rimliga kostnader för det svenska försvaret. Vi ska också komma ihåg att svensk produktion ger en anpassning till svenska/nordiska förhållanden. Det får dessutom positiva effekter för vårt lands ekonomi.

En i den allmänna debatten ofta förbisedd realitet är förhållandet att hög teknologinivå öppnar dörren till andra länder. Det skapar intresse för samarbete, utbyte av information, forskning och utveckling. Om det på svensk sida inte finns ett kunnande och utvecklingsarbete som delvis är unikt så minskar detta intresse. Samarbeten och relationer av detta slag är både på kort och på lång sikt viktiga för svensk säkerhet. Därför är det av avgörande betydelse att värna svenskt kunnande och en högkvalitativ tekniknivå.

Peter Hultqvist (s)

Försvarsminister