”Kärnavfall = framtidens förbjudna skatt”

Kärnavfallet är inte bara en teknologisk fråga. Det är uppenbart viktigt att det hålls isolerat från biosfären och diskussionen handlar mestadels om förvarets hållbarhet, senast har kopparkapslarnas livslängd ifrågasatts. Som alternativ till det geologiska djupförvaret på 450 meters djup i Forsmark har anförts nedsänkning av avfallet i flera kilometer djupa borrhål.

Men kärnavfallsfrågan har också djupa humanistiska dimensioner som är viktiga att begrunda. Jag menar att de också får konsekvenser för hur vi ska hantera kärnavfallet.

Huvudspåret är idag att bygga ett geologiskt djupförvar. Svensk kärnbränslehantering AB/SKB har lämnat in ansökningar till regeringen/riksdag och hoppas på klartecken för att gå vidare med projektet. Det finns dock skäl för beslutsfattarna att vänta med att ta ett sådant beslut. Jag ska förklara varför.

Kärnavfallet ställer oss inför nya tidsperspektiv. Kravet är att det förvar som ska byggas håller i 130 000 år. Det är ett nytt tidsspann för ingenjörskonsten och för all samhällsplanering. Men det räcker inte med kunskap om förvarets hållbarhet. Teknologins kunskap säger oss inget om hur människor och samhällen agerar i framtiden. Kommer man att låta avfallet ligga kvar i urbergets gömmor? Här är historisk kunskap till hjälp.

Vi vet att forntida gravar i Sverige inte har lämnats ifred liksom att faraonernas pyramider har varit utsatta för många intrång. Skattsökaren eggas av sin jakt efter rikedomar och arkeologen drivs av sitt kunskapsintresse. Båda gräver gärna i historiens gömmor. I en framtid kan det vara jakt på energi som gör det lockande att gräva upp kärnavfallet (bara fem till sex procent av uranets energi tas till vara i kärnkraftsreaktorn), men också nyfikenhet.

Den uppenbara risken är att man i framtiden gräver utan att ha kunskap om hur den speciella materian ska hanteras.

Också etikens kunskaper är till hjälp i kärnavfallsfrågan. Det är avgörande att förstå vilken typ av ansvar den ställer oss inför. Den speciella svårigheten är att ansvaret sträcker sig långt fram i tiden – runt 4 000 generationer. Det är en förhållandevis ny insikt, att ansvar kan ta stora dimensioner i både tid och rum. Det blir ett tydligt tema i filosofin från 1970-talet, med de globala hot som atomvapen och miljöförstöring utgör. Man kan säga att kärnavfallsfrågan kräver att vi ser på vår egen tid med framtidens blick.

Två slutsatser förefaller rimliga.

* Den första är att vänta med att fatta beslut om kärnavfallet. Under de närmaste årtiondena kommer vi att fortsätta driva kärnkraft, den tiden bör utnyttjas till fortsatt forskning och utveckling av olika alternativ att ta hand om kärnavfallet.

* Den andra slutsatsen är att kärnavfallet bör tas till utgångspunkt för att reflektera över människan i vår tid, dess energitörst, dess produktion av avfall under årtionde efter årtionde utan att veta hur vi ska ta hand om det.

Mats Andrén, prodekan, professor idé- och lärdomshistoria Göteborgs universitet

Författare Nuclear Waste Management and Legitimacy: Nihilism and Responsibility, Routledge