”Europas utsläppsrätter på avvägar”

Tisdagen den femte oktober gav Europaparlamentet sitt medgivande till EU-ratificering av Parisavtalet. Det förbinder EU och världen till en begränsning av jordens temperaturökning, till väl under två grader Celcius. Målet är satt, ratificerat och undertecknat och nu gäller det att backa upp med lagstiftning som faktiskt begränsar utsläppen av koldioxid. På den punkten ser Europaparlamentet ut att misslyckas kapitalt.

EU:s viktigaste instrument för att minska utsläppen av koldioxid är systemet för handel med utsläppsrätter. Det är ett marknadsbaserat system som funnits sedan 2005 och omfattar idag 11 000 industrier och kraftproducenter i 31 länder i Europa. Just nu förhandlar EU om hur systemet ska se ut under nästa fas, som infaller 2021-2030. Europaparlamentets energiutskott röstar om frågan samtidigt som regeringen står i beråd att presentera sin ETS-politik för riksdagen.

I energiutskottet är det jag som har förhandlat för de Europeiska grönas räkning. Vår ingång i förhandlingarna har varit att:

• Minska det sammanlagda antalet utsläppsrätter i systemet
• Täppa till kryphålen för subventioner av fossil energi
• Skapa reella incitament för omställningen

Beklagligt nog ser vi en bred allians under ledning av Centerpartiets Fredrick Federley i utskottet som går den rakt motsatta vägen. De miljömässiga vinsterna i det förslag som finns på bordet är få, om än några alls.

Systemet har i dag problem med ett stort överskott med överblivna utsläppsrätter, vilket leder till att priset på en utsläppsrätt i dag ligger på endast 4 euro. EU-kommissionens förslag för att lösa detta är en gradvis årlig minskning med 2,2 procent. Detta är dock inte tillräckligt för att vara förenligt med Parisavtalet.

Vi gröna föreslår en årlig minskning med 2,8 procent. De här två insatserna skulle leda till en minskning på åtminstone en miljard utsläppsrätter som försvinner. En utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxid, vilket betyder att åtgärderna i praktiken innebär en kraftig minskning.

Minskningen av antalet utsläppsrätter skulle också göra att priset på koldioxid stiger, en ytterligare faktor som stärker incitamenten för omställning.

Hela grunden i ETS är att systemet är marknadsbaserat. Företag köper de utsläppsrätter de behöver. Det ska kosta att smutsa ned. Men eftersom resten av världen än så länge inte har ett pris på sina utsläpp har EU tidigare skänkt utsläppsrätter gratis till industrierna för att de inte ska bli utkonkurrerade av andra industrier utanför EU med lägre miljökrav. I den nuvarande perioden föreslås 43 procent av samtliga utsläppsrätter skänkas till industrin. I energiutskottet önskar man nu ändra denna siffra så att den i praktiken blir avsevärt högre.

Här begås ett fundamentalt fel: de marknadskrafter som ska driva innovation skärs bort till förmån för olika typer av subventionsfonder och kryphål. Europaparlamentet håller genom revideringen av utsläppshandelssystemet på att skapa en ny byråkratisk fond för att stödja fossilenergi, en fond som kan liknas vid EU:s otympliga jordbruksfonder.

De grönas och min inställning som så kallad skuggrapportör, har varit att ta bort de incitament som hindrar omställningen. Även här ser vi att det går åt fel håll i energiutskottet. Subventioner till elintensiv industri tillåts fortsätta. Det hindrar möjligheterna att skapa en europeisk elmarknad. Förslaget ser också ut att ge medlemsländerna carte blanche att använda 20 procent auktionsintäkter från utsläppsrätterna till exakt vad man vill, vilket är minst sagt problematiskt.

Det är tydligt att energiutskottet inte klarar att styra handeln med utsläppsrätter åt det håll som behövs för att det ska bli ett verktyg som svarar mot de omställningar som krävs. Nu handlar det om att realisera. På den punkten har dagens Europaparlamentariker mycket kvar att bevisa.

Jakop Dalunde, Europaparlamentariker för Miljöutskottet, medlem i energiutskottet