”Elmarknadsmodellen har spelat ut sin roll – nätägarna måste ta kommandot”

Den senaste tidens rusande elpriser har skapat en del debatt och man har undrat över orsakerna och vems fel det är. Som vanligt kräver man åtgärder från politikernas sida inte bara i Sverige utan i många andra länder.

Det hela påminner om att försöka täta en båt som läcker utan att ta reda på varför den börjat läcka. Något jag skall försöka beskriva med dessa rader och varför det just är nätägarna som har en viktig roll.

Bakgrunden till de tidvis höga elpriserna skall ses i den marknadsmodell man tillämpar i elbranschen där den dyraste elproduktionen sätter priset inom ett område. Ett område kan förenklat sägas begränsas av eventuella flaskhalsar i nätet. Finns inte sådana så blir området större och kan omfatta hela Europa.

Den produktion som sätter priset kan i sig vara mycket blygsam och ger alltså ingen bild av vad medelproduktionen kostar. Att man tillämpar denna modell är något som branschen i form av producenter och elhandlare har kommit överens om och sedan fastställts i EU-förordning. Elkunderna hade inget att säga till om. Men i förordningen står också att om de systemansvariga i Europa finner att modellen är olämplig så kan man enas om andra modeller – varför inte sätta igång direkt?

Att den svenska industrin till stora delar sålde av sin kraft efter avregleringen berodde på att man trodde det fanns en överkapacitet i systemet och att konkurrensen skulle ge lägre elpriser. Det man missade (eller snarare inte förstod) var att med utlandsförbindelser så får man kontinentens priser. I stället lovordades utlandsförbindelserna från många håll eftersom de förväntades rädda oss från effektbrist.

I Norge är situationen än mer alarmerande för konsumenterna (de med rörligt pris). De nya HVDC-kablarna till kontinenten har inneburit priser som för det mesta har legat över dem i SE3 och SE4. Så klart till glädje för de norska vattenkraftsproducenterna, även om det var Statnett som var pådrivande bakom projekten.

När man läser intervjuer med ledande personer i branschen som var med på den gamla tiden framhålls ofta hur viktigt det var att hela elaffären – produktion, transmission och distribution – hölls ihop under utbyggnadsepoken för att man skulle kunna klara utmaningarna. Det intressanta är att vi (och alla andra länder som satsat hårt på förnyelsebar energi) faktiskt står inför samma utmaningar som vi hade under den stora utbyggnadsepoken efter andra världskriget. Det måste bli en mer samordnad hantering av omställningen av elsystemet. Med avregleringen försvann de gamla fysiska leveranskraven och i stället infördes ekonomiska risker (i efterhand) för de elhandlare som inte klarar sin balans. Det fungerar bra så länge det finns effektöverskott.

Det måste till en marknadsmodell som gynnar långsiktiga kontrakt i stället för rörliga samt säkrar effektbehovet. Jag har i en tidigare artikel föreslagit att nätägarna (koncessions-innehavarna) får ansvaret för att upphandla och säkra elbehovet för sina kunder. Det kan ses som en tillbakagång men producenterna är då fortfarande utsatta för konkurrens och den som vill vara sin egen skall så klart kunna vara det. När den artikeln skrevs tänkte jag främst på Sverige men problemet med effektbalansen kommer att förvärras i hela Europa när länderna går i otakt (främst då Tyskland) och skyfflar problemen över gränserna.

Europas nätägare måste ta kommandot över elförsörjningen till sina kunder – de känner förhoppningsvis ett ansvar för att kunderna med modernt uttryck har el dygnet runt. Och de har möjligheter att hantera finansieringsfrågan och kan samarbeta om det exempelvis behöver satsas på storskalig energilagring för att klara effektbalansen.

En positiv sak kan man emellertid säga om elmarknaden och med finansminister Wigforss i minne – fattigdomen är lättare att fördras om den delas av alla. Att vi i Norden fått höga elpriser innebär att andra i Europa sluppit ännu högre priser.

Per Norberg, fd professor elkraftteknik