Opinion

”Det finns en djup splittring om långtida säkerheten i ett slutförvar”

Kopparkapsel samt insats av järn som ska användas i slutförvar av använt kärnbränsle. Bild från utställning vid Olkiluoto kärnkraftverk i Finland. Foto: Anna Orring

REPLIK. Jag hänvisade inte till någon ”studie” utan till utfallet av det expertbeslut som Mark- och miljödomstolen gjorde. Den stod i direkt strid med Strålsäkerhetsmyndighetens bedömning, skriver Torbjörn Åkermark.

En saklig debatt behövs i slutförvarsfrågan och inte allmänt tyckanden. Ett av de största problemen i kärnkraftdebatten är en brist på saklighet. Det finns återigen grova faktafel i MUF:s inlägg i debatten.

Inlägg i den här debatten:

Ansökan till att bygga slutförvar av det utbrända kärnbränslet i Forsmark behandlades av Mark- och miljödomstolen och utfallet var att det fanns fem osäkerheter angående kopparkapselns korrosion beständighet.

I detta fall hänvisar jag inte till någon ”studie” utan till utfallet av det expertbeslut som Mark- och miljödomstolen gjorde, det vill säga att det finns ingen laglig grund för ett godkännande av slutförvarsansökan då det fanns osäkerhet gällande kopparkapseln. Denna bedömning stod i direkt strid med Strålsäkerhetsmyndighetens bedömning.

Man kan även ifrågasätta om SSM:s bedömning varit opartisk. Detta då den i dag främsta experten på SSM är vetenskaplig skolad av fadern till idén att använda koppar som kapselmaterial. I detta sammanhang bör man även nämna att den oberoende experten på kopparkorrosion som SSM hade sa upp sig strax innan domstolen förhandlingarna började, på grund av en skild uppfattning i frågan om kopparkorrosion. SSM:s expertbedömning kan därför ifrågasättas av flera anledningar.

Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har nu ”godkänt” de kompletteringar som SKB gjort för att klarlägga osäkerheterna. SSM:s ”godkännande” har dock ett begränsat värde, då SSM redan i samband med domstols behandling slagit fast att osäkerheterna inte fanns.

Regeringens expertkommitté, Kärnavfallsrådet, delar inte SSM:s uppfattning (se exempelvis DN debatt 7 mars 2021). Så regeringens experter är splittrade i frågan och regering har därför inte kört ”över remissinstanser med expertkunskap”.

Man kan hålla med om att ”Om man som politiker på ideologiska grunder skulle sitta och ifrågasätta det vetenskapliga material som forskare och tjänstemän godkänt skulle det vara mycket problematiskt.”, men detta gäller ej i slutförvarsfrågan.

Forskarvärlden är i dag splittrad angående frågan om kopparkorrosion och splittringen gäller även tjänstemännen (ingen samsyn mellan MMD och SSM). Även Kärnavfallsrådet anser att tveksamheter som Mark- och miljödomstolen påpekade kvarstår. Ett handlingskraftigt beslut när det finns ett splittrat beslutsunderlag är att avslå ansökan. Så man kan hålla med om att det behövs ett handlingskraftigt beslut.

Det är helt riktigt att: ”ett nedlagt veto från Östhammars kommun endast är ett hinder mindre att hoppa över i processen”, men det är direkt fel att påstå att ”det var också det sista hindret att ta sig förbi”. Detta eftersom det störst och mest avgörande hindret kvarstår: att kunna bevisa en 100 000 år livslängden hos kopparkapseln.

Ett av de krav som finns för ett slutförvar är att förvaret måste vara ett multibarriärsystem där livslängden hos varje enskild barriär ska vara minst 100 000 år. Detta krav gäller i synnerhet den primära barriären, det vill säga kopparkapseln. Så kopparkapselns korrosion beständighet är avgörande för ett godkännande av slutförvaret och det är därför jag har ”hakat upp” mig ” på kopparkorrosionen”.

Det är också felaktigt att påstå att KBS-3 metoden duger åt Finlands samtliga instanser. I Finland använder man sig av modellen stegvis prövning. Så i Finland har man börjat bygga ett slutförvar, men de avgörande besluten angående säkerheten kvarstår. Själv anser jag att detta är ett märkligt tillvägagångs sätt, då det kommer att bli mycket svårt att inte ge tillstånd när man väl har byggt slutförvar.

I dag finns det två beslut som måste tas för att mellanlaget Clab inte ska bli fullt. Dels måste det tas ett beslut om att utöka det nuvarande mellanlagret och dels måste det kommunala vetot läggas ner.

Beslutet om att utvidga slutförvaret ligger hos regeringen och beslutet om veto ligger hos Oskarshamns kommun. Det är därför direkt felaktigt att jag ”indirekt påstår att fortsatt drift av svenska kärnkraftverk enbart ligger på Oskarshamns kommun” när jag konstaterar att Oskarshamns kommun har ansvaret för beslutet om det kommunala vetot.

I slutförvarsfrågan finns i dag inget färdigt förslag, då det finns en djup splittring både bland experter och tjänstemän om den långtida säkerheten. Det är det bristfälliga underlaget som gör det svårt för regeringen att fatta ett beslut i slutförvarsfrågan. Beslut för att utöka mellanlagret bör däremot tas skyndsamt.

Torbjörn Åkermark, dr i korrosionslära