Opinion
”Det behövs en systematisk genomgång av gamla vattendomar”
Foto: Andreas Lakso/Wikimedia Commons
REPLIK. En effektutbyggnad av de mindre vattenkraftverken är en vällovlig ambition. Men den stora satsningen nu är att gå igenom och uppdatera alla gamla vattendomar, skriver Leif Hjärne.
Vattenkraftföreningens ordförande Thomas Sandberg argumenterar i en debattartikel i Ny Teknik för en effektutbyggnad av de mindre vattenkraftverken i Sverige.
Naturligtvis vill föreningens medlemmar gärna ha en effektutbyggnad; det skulle ju kunna innebära såväl lönsamma investeringar som en förbättrad effektbalans i vårt elnät, eftersom modern kraftteknik med enkla medel kan använda effekttillskottet som rullande reserv.
Självfallet är Thomas Sandberg är helt medveten om att det står varje kraftverksägare fritt att sätta igång en process för revision av sin aktuella vattendom, men nu vill han ha politikernas hjälp i den nationella planen för nya miljövillkor för vattenkraften. Det vill han åstadkomma genom att regeringen skulle ge lämpliga ”… instruktioner till myndigheter som medverkar i arbetet…”.
Ambitionen är förstås vällovlig. Thomas Sandberg pekar på de synergieffekter som bland annat kan hjälpa oss att utveckla såväl stabiliteten i vårt elnät som vår framtida färskvattenförsörjning. Han antyder att det skulle behövas ett ekonomiskt stöd till denna effektutbyggnad, men sannolikt torde kalkylerna i de allra flesta fallen visa, att utbyggnaden står sig väl ekonomiskt.
Vad han emellertid inte framhåller är den väldiga satsning vi står inför när det gäller att nå fram till en revision av alla gamla vattendomar. Det kan i stället vara befogat med en systematisk genomgång av alla de vattendomar som kan vara aktuella.
Det kan samtidigt finnas goda skäl att kartlägga i vilken utsträckning vattendomarna verkligen har följts av kraftverken för att kunna utveckla bättre systematiska åtgärder för övervakning av följsamheten.
Omfattningen av markskador orsakade av varierande magasinsnivåer behöver kartläggas bättre, och underhållet av utrustning och anläggningar som krävts av vattendomar, till exempel de så kallade laxtrapporna, har inte alltid varit helt ändamålsenligt.
Allt detta innebär att ett program för uppdaterade och reviderade vattendomar skulle få en mycket stor omfattning; det vore rimligt att ge Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter resurser för att genomföra ett sådant program.
Leif Hjärne, Västerås