ANNONS FRÅN UPPSALA UNIVERSITET

Fr. v: Forskare Yael del Carmen Suárez López, Shno Asad, Anano Maisuradze, Hanna Lavén och Alexandra Teleki, universitetslektor och docent i läkemedelsutveckling vid Uppsala universitet.

Så kan nanoteknik hjälpa barn med tarmsjukdomar

Med målstyrda nanopartiklar som verktyg skulle läkare kunna diagnosticera inflammatorisk tarmsjukdom lättare – och patienterna skulle slippa obehagliga endoskopiundersökningar. Här berättar forskningsledaren om projektet.

Detta är en annons. Den är inte skriven av Ny Tekniks redaktion. Vid eventuella synpunkter, vänligen vänd dig till annonsören.

Minst 70 000 svenskar uppskattas ha inflammatorisk tarmsjukdom (IBD), med besvärliga tillstånd som Crohns sjukdom och ulcerös kolit. En fjärdedel av patienterna drabbas i unga tonåren eller ännu tidigare.

– I många fall ges diagnosen IBD till barn när patienterna har gått med symptom och lidit i flera år. Barnen behöver oftast genomgå endoskopiska undersökningar, där man går ner med en kamera och tittar hur det ser ut i tarmen. Detta upplever de flesta som väldigt obehagligt, och när det gäller barn blir det ännu mer komplicerat eftersom de behöver sövas, säger Alexandra Teleki, universitetslektor och docent i läkemedelsutveckling vid Uppsala universitet.

Målstyrda nanopartiklar

Behovet av att hitta icke-invasiva undersökningsmetoder är alltså stort. Därför utvecklar Alexandra Teleki och hennes team bildgivande metoder som är mer patientvänliga och potentiellt även kan ge mer och bättre information till läkarna.

– Vi försöker använda en magnetkamera för att ta bilder som ger information om inflammation i tarmen. Genom att svälja nanopartiklar som fungerar som ett slags kontrastmedel, kan vi följa och se var medlet befinner sig. Partiklarna som vi utvecklar är målstyrda, vilket innebär att de hittar till den inflammerade delen av tarmen och fastnar där, berättar Alexandra Teleki.

Lättare att sätta in rätt behandling

Om en patient lider av IBD, kommer de målstyrda nanopartiklarna med andra ord att visa var inflammationen sitter någonstans. Det kan hjälpa läkare att fastställa vilken typ av inflammatorisk tarmsjukdom patienten har. Utifrån den informationen kan rätt behandling sättas in.

– Steg två i vårt forskningsprojekt blir att utveckla biosensorer. Detta bygger på samma princip, men här är syftet att ge information om hur stark inflammationen är. Det är viktigt eftersom läkaren kommer att välja olika slags läkemedel beroende på inflammationsgrad. De yttre symptomen är inte alltid korrelerande med hur det ser ut i tarmen, säger Alexandra Teleki.

Teamet vid Uppsala universitet genomför prekliniska studier med celler och djurmodeller.

Resultaten ser väldigt lovande ut, berättar Alexandra Teleki. Förhoppningsvis kan metoden testas på patienter innan 2030. Tidsaxlarna är långa när en helt ny teknologi ska utvecklas, inte minst när det handlar om ett interdisciplinärt projekt i gränslandet mellan farmaci, materialvetenskap och medicin.

Krokar arm med läkemedelsjätte

Planen på längre sikt är att använda målstyrning för att leverera läkemedel lokalt i mag- tarmkanalen där problemet sitter. Detta skulle kunna ersätta injektioner, där läkemedel kan transporteras till andra delar av kroppen än tarmen och resultera i oönskade biverkningar.

– Den här delen av vårt arbete är ett samarbete tillsammans med AstraZeneca och finansieras av Stiftelsen för Strategisk Forskning. Att ha med sig en större industripartner som sitter på expertis kring tillverkning av läkemedelsberedningar och kan stötta med kliniska studier är helt klart en framgångsfaktor, konstaterar Alexandra Teleki.

Läs mer om nanotekniken som utvecklas i Uppsala.

fakta

Om forskarteamet

Forskare:
Alexandra Teleki (forskargruppsledare Farmaceutisk Nanoteknologi), Yael del Carmen Suárez López (biosensorer för kvantitativ diagnos), Dr. Shno Asad och Anano Maisuradze (målstyrda nanopartiklar för magnetresonanstomografi) samt Hanna Lavén (nanopartiklar för oral behandling).

Samarbetspartners:
Överläkare Maja Ideström och gastroenterologer vid Akademiska Universitetssjukhuset.
Mia Phillipson, Professor i fysiologi vid Uppsala universitet.

Finansiering:
Science for Life Laboratory.
European Research Council.
Stiftelsen för Strategisk Forskning i samarbete med AstraZeneca.