RYMDEN
Orsaken bakom gåtfulla månbävningar: gamla landningsplatsen
Landningsplatsen under Apollo 17.
NASA
1972 landade Nasa på månen under uppdraget Apollo 17. Ny forskning visar att landarens bottendel, som står kvar på månen, orsakar månbävningar på daglig basis.
När Nasa tog sig till månen i slutet på 60- och 70-talet hade de med sig instrument för att mäta månens seismiska aktivitet. Seismometrarna visade att månen, precis som jorden, skakar då och då. Forskare har sedan dess klassificerat fyra sorters månbävningar; djupa, ytliga, termiska och de som uppstår på grund av meteoritnedslag.
1972 placerade astronauter från Apollo 17 tre seismometrar på månen för att mäta termiska månbävningar. Analyser av den data som samlades in har nu gjorts på nytt med hjälp av mer moderna metoder som maskininlärning.
Termiska månbävningar uppstår med en tydlig regelbundenhet. Varje eftermiddag när solen lämnar sitt toppläge på himlen och månens yta börjar svalna, kan man se att instrumenten registrerar rörelse. Men maskininlärningsmodellen som användes under studien upptäckte också en annan regelbunden månbävning.
Den andra sortens månbävningar uppstod varje månmorgon, och de skiljde sig från den som uppstod när solen gick ner. Genom att triangulera signalen kunde forskarna härleda månbävningen till källan – platsen för själva landningen under Apollo 17.
När solen värmer landaren expanderar den
Kvar på månen, några hundra meter från instrumenten, står nämligen bottendelen av landaren kvar. När astronauterna lämnade månen blev den helt enkelt kvar på himlakroppen. Och när landaren värms av solen och metallen expanderar kan vibrationerna registreras av seismometrarna.
– Varje morgon på månen när solen når landaren börjar det synas. Det är en vibration var femte till sjätte minut under en period om fem till sju timmar, säger Allen Husker, forskare i geofysik vid Caltech och medförfattare till studien, i ett pressmeddelande.
På månen kan temperaturen variera kraftigt, från över 100 grader Celsius på dagen till under minus 100 grader Celsius på natten. Temperaturskillnaden orsakar de termiska månbävningarna, dessa är dock för små för att känna för en person som står på månen. Och de som uppstår på grund av att landaren träffas av solen är ännu mindre.
Men studien, som har publicerats i tidskiften Journal of Geophysical Research, ger ändå viktig information när Nasa vill ta sig till månen igen. Att förstå månens aktivitet kan underlätta för framtida uppdrag.
Den data som analyserats kommer från en mätserie som gjordes när seismometrarna aktiverades mellan oktober 1976 och maj 1977.
– Det är viktigt att få fram så mycket som möjligt från data som finns för att kunna utforma experiment och uppdrag för att svara på rätt frågor. Månen är den enda himlakropp utöver jorden som har haft mer än en seismometer på sig samtidigt. Det ger oss den enda möjligheten att grundligt studera en annan himlakropp, säger Allen Husker i pressmeddelandet.
