”Vi kan inte vänta på nästa generation kärnkraft”

Att utvecklingen inte gått klimatarbetets väg är ett understatement. År 2017 och 2018 har koldioxidhalten i atmosfären, alla ansträngningar till trots, ökat.

I Davos på World Economic Forums möte i januari, sade FN:s Generalsekreterare António Guterres att ”Vi håller på att förlora kampen om miljön”. I Sverige rapporterar Klimatpolitiska Rådet i mars i år att ”de klimatpolitiska målen nås inte med nuvarande politik”. Enligt IEA kommer efterfrågan på olja att fortsätta att stiga till 2025.

Ska vi klara målet 85 procent minskning av växthusgaser till år 2050 måste – som Hans Blix och debattörerna påpekar – alla fossilfria energislag engageras kraftfullt och omgående. Detta inkluderar kärnkraften.

Beträffande fjärde generationens reaktorer (G-4) är jag inte fullt så optimistisk som Hans Blix, Janne Wallenius med flera. Forskningsprototyper har funnits länge och även ett fåtal industriella applikationer. Dessa anläggningars driftshistoria är ingen munter läsning. Det fransk-svenska G-4 projektet ASTRID är numera nedlagt och fransk G-4-utveckling rapporteras inte aktuell förrän tidigast efter 2050. I övriga världen, inklusive USA är G-4 – aktiviteten ytterst begränsad.

Starka indikationer pekar på att G-4-teknologin har ett stort antal decennier framför sig innan något väsentligt bidrag kan lämnas till världens energiförsörjning.

Vi kan alltså inte hoppas på omedelbar hjälp av G-4-teknik men vi måste använda befintlig fungerande kärnkraft – och även bygga ut - medan vi arbetar vidare på G-4 tekniken och på alternativa energislag/energibärare fria från växthusgaser.

När det gäller det senare finns en stor mängd energibärare basis bioråvara tillgängliga, alla med begränsningen att volymerna är otillräckliga.

Sol och vind finns däremot i obegränsad mängd och kan genera ”intermittent” energi i form av el. Men för el-generering direkt till nätet ställs emellertid – som påpekats – stora krav på anpassning av elnätet.

El kan emellertid lagras i stora mängder i så kallat ”elektrobränsle”, det vill säga bränsle framställt av väte och infångad koldioxid. Tekniken är sedan länge etablerad och forskning och utveckling av elektrobränslen pågår på många ställen i världen inklusive Chalmers (Maria Grahn).

Buketten av möjliga elektrobränslen är stor.

Ska något speciellt lyftas fram är det metanol CH3OH som är den enklaste av alkoholer och normalt i vätskeform. För närvarande produceras omkring 70 miljoner års-ton metanol – huvudsakligen ur naturgas. Omkring 75 procent används för närvarande inom kemiindustrin.

Metanol kan användas som bränsle i förbränningsmotorer och i bränsleceller och kan distribueras i befintliga logistiksystem (tankstationer) till lands och till sjöss. Metanol de-komposteras snabbt om det spills på marken och löses omgående i vatten. Metanol används som tillsats i bensin - speciellt i Kina men även i Europa – och är under introduktion inom sjöfarten. För närvarande använder ett 10-tal oceangående fartyg metanol som bränsle.

För ett antal år sedan formulerades projektet ”Desertec” där europeiska företag avsåg att bygga en enorm solpanelpark i Nordafrika och leverera stora mängder el till Europa. Projektet blev av många anledningar inte av. Politisk instabilitet var en av anledningarna.

För närvarande är ett antal projekt av motsvarande karaktär under uppsegling i Australien. Skulle något sådant materialiseras kan Australien med sina gigantiska solbelysta ökenområden lätt försörja världen med fossilfri/fossilneutral energi för överskådlig tid - och detta tämligen omgående.

All erforderlig teknik finns etablerad och tillgänglig.

Per Fagerlund

Naval Architect MSc

Senior Advisor Scandinaos