”Önsketänkande om oändligt med plats i städerna”

Återigen läser jag ett enögt och onyanserat debattinlägg om privatbilens existens. Kalle Bäck och Anders Ydstedt, från Kungliga automobilklubben försöker göra gällande att ”den privatägda personbilen har en given framtid” i städerna eftersom framtiden kommer att ställa krav på ökat resande.

Samhällsplaneringens syfte är att underlätta framkomlighet och tillgänglighet. En person i bil kräver tio gånger större yta än en person i buss. Detta är väl underbyggd kunskap som förs fram av oberoende forskare. Enkäter och intervjuer med medborgare om vad de vill se mer av i sin stad visar också att en stor majoritet önskar - inte parkeringar och mer asfalt, utan serveringar, grönska, bänkar och promenadstråk. Därför är det rimligt att planera för färre parkeringar och för mer kollektivtrafik. Det ökar framkomligheten när antalet personer och resor ökar.

I en hyfsat stor stad som Linköping är ambitionen att minska bilresorna från drygt 60 procent till 40 procent av alla personresor. Det handlar alltså inte om en nollvision eller ett bilförbud, utan om en förskjutning mot nivåer som ökar mobiliteten för fler personer.

Det handlar om att släppa fram bilar för personer med funktionshinder, tung last, lång resväg eller udda arbetstider. Personer med god rörlighet och kort resväg stimuleras i stället att pröva andra färdsätt. Den som någon gång sett eller suttit i bilköerna genom en storstad kan rimligen inte se en motsättning mellan fler i buss och mer flyt i trafiken.

Men framförallt skulle jag önska att debatten om bilar i städer utgår från faktiska beräkningar och inte från önsketänkande om att det finns oändligt mycket plats att utnyttja.

Birgitta Rydhagen, kommunalråd (MP) Linköpings kommun