”Jag räknar byggnaderna i antal döda”

Som nyhetsreporter är det lätt att bli avtrubbad. När olyckor inträffar borrar man ner huvudet och fokuserar på uppgiften som ska lösas. Först i efterhand, timmar eller dagar senare, kommer den känslomässiga reaktionen. ”Tänk om det hade hänt mina barn”, brukar jag tänka då.

Hissolyckan i Ursvik i Sundbyberg måndagen den 11 december är annorlunda. Den slog till direkt i magen. Bilderna på den tillknycklade och förvridna hisskorgen får det att krypa i kroppen.

Än vet vi inte exakt vad som har gått fel. Men det är uppenbart att det handlar om ett stort och ovanligt fel. Hisskorgen har landat flera meter från byggnaden.

Under onsdagen meddelade tillverkaren av hissen, Alimak Group, att dess experter hade upptäckt en avvikelse från företagets installationsinstruktion. De konstaterade att ”två av de mastsektioner som ska hålla hissen på plats inte har varit ihopbultade, vilket kan vara orsaken till att hisskorgen föll ner till marken”, skriver företaget i ett pressmeddelande.

Om det stämmer att två mastsektioner inte fästes korrekt, så som Alimak gör gällande, rör det sig om ett obegripligt slarv. Både vid montaget och vid kontrollen efteråt.

Alimak monterade inte hissen på byggarbetsplatsen, det gjordes av ABC Ställningsmontage, enligt tidningen Byggnadsarbetaren. Ungefär en vecka före olyckan höjdes hissen av samma ställningsföretag.

Om det stämmer att två mastsektioner inte fästes korrekt, så som Alimak gör gällande, rör det sig om ett obegripligt slarv. Både vid montaget och vid kontrollen efteråt.

Jag arbetade under några år som reporter på tidningen Byggvärlden, som startades av förlaget som då gav ut Ny Teknik. Mitt intryck från byggbranschen är att det slarvas genomgående med säkerheten, särskilt när det gäller arbete på hög höjd.

Nästan varenda bygge vi besökte som journalister hade bristande fallskydd vid arbete på hög höjd. Det var så vanligt förekommande att det blev svårt att hantera på redaktionen. Ofta åkte vi ut till ett byggprojekt för att själva projektet eller byggmetoden var spännande. När vi sedan såg uppenbara säkerhetsöverträdelser, skulle vi fokusera på det i stället för det vi egentligen hade tänkt berätta? Dessutom upplevde vi efter ett tag att det blev tjatigt för läsarna – jaha, ännu ett bygge där säkerheten brister.

En gång åkte jag ut med en arbetsmiljöinspektör till tre olika byggprojekt i Linköping. Hon skulle kontrollera ställningsbyggarnas arbetsmiljö och jag fick följa med. De aktuella företagen var informerade i förväg om att inspektionen skulle göras. Ändå fanns det brister hos två av tre företag. I ett fall hade montörerna jättefina säkerhetsselar på sig, och linor som var fästa i selarna, men den andra änden av linan var inte fastsatt. Hade de ramlat ner hade linan inte gjort någon nytta.

En hantverkare på en liten firma sa en gång att han tyckte att det var säkerhetsmässigt sämre att arbeta med säkerhetslina för då riskerade han att snubbla på linan och trilla ner. Jag borde ha sagt att linan skulle ha hindrat honom från att slå i marken och dö, men det kom jag inte på i stunden.

Genom åren har jag bevakat flera olyckor, efterföljande utredningar och några rättegångar. För mig kommer de byggnader och anläggningar som uppfördes alltid att förknippas med liven som släcktes.

Jag räknar dem i antal:

Utbyggnaden av Kista galleria, Stockholm: En död.

Det nya kraftvärmeverket ägt av Stockholm Exergi, som då hette Fortum Värme, i Hjorthagen i Stockholm: Två döda.

Järnvägsbron över Älandsfjärden utanför Härnösand: Två döda.

Den nya linbanan på Kolmården: En död.

Ursvik torn i Sundbyberg kommer jag för alltid att associera med fem dödsfall. Än så länge vet vi inte något om de omkomna. Sannolikt var de fem söner, pappor, makar eller bröder, som aldrig mer kommer hem till sin familj.

LÄS MER

Manualen för hissen visar: Det sker om skruvarna inte dras åt

Efter hissolyckan – katastrofgrupp kallas in för identifiering av offren

Svenska hissmodellen har tillverkats i 20 år – klarar minst 1 500 kg