”Berget av elbilsbatterier växer”

Om elbilarna slår igenom på det sätt som många hoppas på kommer det innebära ohyggliga mängder begagnade batterier. Frågan hur de ska återvinnas måste lösas.

Prognoserna för hur stor del av bilflottan som måste vara elektrifierad för att världen ska leva upp till sina beslutade utsläppskrav varierar. Christan Berggren, professor vid Linköpings universitet, och Per Kågeson, författare och miljödebattör, menade i en rapport från september i fjol att hälften av alla nysålda bilar i Europa måste vara laddbara år 2030 (fyra miljoner rena batteribilar med ett batteri på 50 kWh och lika många laddhybrider med ett batteri på 10 kWh).

Försäljningen av laddbara bilar utgör fortfarande bara någon enstaka procent. Men mer eller mindre alla tillverkare har hoppat på elektrifieringståget. Såvida inget drastiskt inträffar kommer antalet elbilar att öka rejält de kommande åren. Därmed uppstår raskt ett nytt problem. Ett problem som ännu inte har någon klar och given lösning.

”Kan vi inte bara låta [elbilsutbredningen] hända först”, sa en vän med trött tonfall till mig när jag diskuterade återvinningen av elbilsbatterier med honom.

Ledsen att behöva förstöra stämningen, är väl det jag har att säga som svar. Men ett bra svar på frågan behövs. Om inte exakt precis nu så ganska snart. Känslan jag får är lite densamma som inför ett byggprojekt där hemma: det är roligare att plocka fram alla saker som behövs än att städa undan efteråt.

Om slutsatsen kring elbilsutbredningen i rapporten som nämndes i början infaller, så innebär det ett årligt batteribehov på 240 GWh år 2030, bara i Europa. Ett Tesla-batteri på 85 kWh väger cirka 540 kilo och drygt hälften av vikten utgörs av celler. 240 GWh skulle alltså innebära omkring 750 000 ton battericeller.

Siffran är förstås grovhuggen och mycket kommer att hända kring utvecklingen fram till dess, men den ger ändå en fingervisning om vilka volymer som senare kan komma att behöva återvinnas. Den största anläggningen hittills, Umicore i Belgien, kan hantera 7 000 ton batterier om året.

Diskussioner kring utmaningen pågår såklart redan, men hittills med för få svar. Den utmärkta sajten Omev – Omvärldsanalys energieffektiva vägfordon – ägnade i höstas frågan ett avsnitt i sin podd.

Christer Forsgren från återvinningsjätten Stena Metall menade att det i dagsläget inte är ekonomiskt lönsamt att sätta upp en större återvinningsanläggning för litiumjonbatterier eftersom volymerna ännu är för små.

Han pekade också på att det hittills i princip bara finns energikrävande pyrometallurgiska processer tillgängliga, alltså separering genom nedsmältning. Processen passar bäst för koppar och aluminium.

Kobolt, nickel och litium finns i oxiderad form för vilket en hydrometallurgisk process, det vill säga urlakning, hade passat bäst. Men några storskaliga processer finns inte för detta, enligt Christer Forsgren.

Priset på såväl kobolt som litium har stigit kraftigt och väntas fortsätta göra det. Exempelvis Tesla samarbetar med Umicore och berättar på sin hemsida att litiumet, som inte går att återvinna med den process som används, i stället blir ”byggnadsmaterial”, det vill säga används som utfyllnad i cement.

Industrin har klarat av att lösa återvinningen av vanliga blysyrabatterier på ett bra sätt. Nu är det dags att visa samma vilja och beslutsamhet också vad gäller litiumjonbatterier, den teknik som många fortfarande associerar till som en mer hållbar väg framåt.