Stressforskningens fader – mannen bakom Levi-priset

Vid 85 sprider Lennart Levi fortfarande kunskap om hur dåliga arbetsförhållanden liksom bristen på arbete kan framkalla skadlig stress.

Hans memoarbok Stressen i mitt liv är en exposé över stressforskningens framväxt i Sverige. En fantastisk historia om hur han från ett absolut nolläge kämpade sig till lokaler, forskningsbidrag och personal till det som i dag är Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet. En kreativitet och envetenhet som skulle krönas av en professorstitel 1978, Sveriges första i psykosocial miljömedicin.

På den tiden var omgivningens intresse för ämnet mycket svalt, berättar Lennart Levi. Han var långt före sin tid med sina idéer.

– Jag försökte göra klart för arbetsmarknadens parter hur angeläget det var. Halkfria golv, bra belysning och att slippa kvicksilver i gäddor är viktigt, men också att ha ett jobb som är meningsfullt och i nivå med ens kompetens. Det sa jag till diverse fackföreningsledare. Saco var ensidigt intresserat av plånboksfrågor och LO såg psykosocialt arbetarskydd som ett lyxproblem.

Bara TCO lyssnade och förstod, säger Lennart Levi.

– Det har varit en lång resa, men den går i rätt riktning. Och utan TCO:s stöd hade allt gått mycket långsammare.

Hur ser du på att sjukskrivningarna för mental ohälsa ökar igen?

– Dagens situation är naturligtvis inte bra. Men Stefan Löfven har ju lovat att han ska prioritera arbetsmiljöfrågorna.

Svensk stressforskning startade med att Lennart Levi satte upp en liten vit plastskylt med texten ”Laboratoriet för klinisk stressforskning” på dörren till sin underläkarexpedition på Karolinska sjukhuset. Sina experiment utförde han på egen hand i en liten skrubb, där försökspersonerna fick simulera industriarbete genom att sortera stålkulor under tidspress. Därefter mätte han utsöndringen av stress­hormon, som visade sig ha stigit av kulsorteringen.

Det var 1959, han var nybakad läkare. Han hade just börjat förverkliga sin dröm om ett stressforskningslaboratorium som en länk mellan sjukhusets invärtesmedicinska och psykiatriska kliniker. 1972 disputerade han på en doktorsavhandling om stress, resultatet av många års forskning.

Lennart Levi ger ett så stillsamt intryck. Varför valde denna lågmälda, eftertänksamma och lugna person just stress som sitt ämne?

Han svarar med att berätta ett lumparminne. Nästan alla på plutonen i Linköping var unga studenter, vana vid ett vänligt tilltal. Här var det order som vrålades och peka med hela handen. Unge Lennart tog inte illa vid sig. Men kompisen i slafen ovanför drabbades av stark stress. Den tredje sömnlösa natten riktade han sin osäkrade tjänstepistol mot sin tinning, men övermannades i sista sekunden.

– Det gjorde ett oerhört intryck på mig – att tre nätter utan sömn kunde göra en helt vanlig kille till självmordskandidat. Det stod klart för mig att jag ville studera hur det här organet – han pekar mot huvudet – har samband med resten av kroppen.

Han valde att läsa psykologi innan han startade sina medicinstudier, för att kunna utveckla det holistiska synsätt som alltid varit hans ledstjärna.

Forskningsarbetet inom psykosocial arbetsmiljö och hälsa förde honom ut i världen och han kom att bli en internationell auktoritet. FN:s världshälsoorganisation WHO, Internationella arbetsorganisationen ILO och EU är bara de allra mest namnkunniga av uppdragsgivarna.

När det började bli dags att gå i ålderspension greps Lennart Levi av ångest.

– Jag kunde inte se mig själv sitta på en parkbänk och mata duvor. Efter att ha jobbat långt över normal arbetstid ett helt arbetsliv går det inte att plötsligen ha all ledig tid i världen.

Han ville stanna kvar. Men dekanus på Karolinska institutet var kallsinnig: ”Säger jag ja till dig måste jag säga ja till ytterligare tjugofyra professorer i ungefär samma ålder.”

Lika mycket energi som han hade lagt på att meritera sig för sin professur ägnade han nu åt att rädda kvar den i stressforskningens tjänst.

– Jag var rädd att den skulle förvandlas till något molekylärbiologiskt.

Han slapp se sin fyrtioåriga arbetsmöda gå förlorad. Arbetsmarknadens parter tog hans parti. Tjänsten återbesattes med hans medarbetare Töres Theorell, även han numera professor emeritus. Han efterträddes av Torbjörn Åkerstedt, som i sin tur har lämnat över till professor Hugo Westerlund.

Det var med tungt hjärta Lennart Levi lämnade sin tjänst. Men hur det är att mata duvor har han ännu inte hunnit uppleva. TCO engagerade honom nästan omedelbart som sin vetenskapliga rådgivare.

– Det är nu snart 20 år sedan och jag kan fortfarande jobba hyfsat.

Vid 76 års ålder, 2006, inledde han en ny karriär – som politiker.

– Det var femte gången Centerpartiet frågade och jag tänkte att de kanske inte skulle fråga någon mer gång. Jag blev invald i Sveriges riksdag, satt på plats 213 och tänkte ”Nu jävlar!”

Men det politiska arbetet visade sig vara mer komplicerat än han hade föreställt sig.

– Jag jobbade över 60 timmar i veckan och så de långa bilresorna på det. Bara att svara på alla mejl tog flera timmar varje morgon. Man dränktes i material och i ett litet parti finns inte så många att fördela arbetsuppgifterna på. Skriva motioner? Gissa hur stor andel av alla motioner som avslås? 99,8 procent! Jag tyckte det var att elda för kråkorna. I stället ordnade jag möten och diskussioner och satte partiet i kontakt med intressanta personer. Då blev jag rankad som ”riksdagens lataste” av TV4, de hade bara mätt i antal motioner.

Du verkar ha arbetat minst lika mycket i alla år dessförinnan?

– Jo, men man blir ju äldre. Tröttheten kommer fortare, man är sårbarare.

Har du gått in i väggen någon gång?

– Aldrig på grund av jobbet, jag har alltid haft god förmåga att varva ner. Däremot när min första hustru gick bort i cancer.

Kunde du jobba då?

– Arbetet hjälpte mig att överleva.

Prenumerera på Ingenjörskarriärs kostnadsfria nyhetsbrev!