Rita, 100, fortsätter hjärna sin forskning

Varje morgon ger sig Rita Levi-Montalcini av till sitt arbete som vd för European Brain Institute (EBRI). Här, i utkanten av Rom, har hon en viktig roll som forskningsledare. Sent på eftermiddagen är det dags för nästa arbetspass. Stiftelsen hon skapat för att kvinnor i Afrika ska få möjlighet att studera ligger henne varmt om hjärtat, och det är hit hon åker.

Som om två arbetsplatser inte skulle räcka är hon också en politisk kraft att räkna med. År 2001 blev hon senator på livstid i den italienska senaten där hon med framgång verkat mot nedskärningar av forskningsbudgeten.

- Jag är privilegierad som har kunnat jobba så länge, säger hon i en intervju i tidskriften Nature.

Men vägen till ett långt och framgångsrikt arbetsliv har varit allt annat än lätt. Hon fick kämpa hårt för att övertyga sin pappa om att få studera medicin och satsa på en yrkeskarriär.

- Jag passade aldrig in i den kvinnoroll som rådde när jag var ung, berättar Rita Levi-Montalcini i biografin hon skrev åt Nobelkommittén inför utdelningen av Nobelpriset år 1986.

När Mussolinis raslagar började gälla under andra världskriget slängdes hon och alla andra judar ut från universiteten. Då satte hon upp ett minilabb i sovrummet och började forska på hur nerver i ryggraden hos kycklingembryon kunde veta vart de skulle växa.

Resultaten ledde till att hon år 1947 bjöds in till Washington University in St Louis, Missouri, USA för att forska inom området. Här transplanterade hon mustumörer till kycklingembyron och upptäckte att de producerade en tidigare okänd tillväxtfaktor, som hon döpte till NGF, Nerve Growth Factor. Det lilla proteinet isolerades senare av den amerikanske biokemisten Stanley Cohen. Det var för den upptäckten de fick dela på nobelpriset i medicin år 1986.

Då hade Rita Levi-Montalcini återvänt till Italien där hon nu betraktas som en nationalklenod. Inte för att hon bryr sig om det, hon säger att hon bara gjort det hon tycker är viktigt och kul. Till det senare hör att skriva populärvetenskapliga böcker, vid det här laget är de 21 till antalet.

- Jag var en riktig bokmal som ung, och en av mina systrar fick mig att upptäcka Selma Lagerlöf. Ett tag ville jag skriva en sagobok om Italien på samma sätt som hon gjort om Sverige, sa hon inför Nobelprisutdelningen.

Någon sån bok blev det aldrig, men väl en bok med titeln The Saga of the Nerve Growth Factor.