Stamceller måste tämjas annars kan de orsaka cancer

Stamcellerna är tvåtusentalets frälsare som många hoppas ska bota svårt sjuka människor. De ska få benmärgsskadade att gå och diabetessjuka att slänga sina sprutor. De ska läka skadade hjärtan och ersätta gamla celler i hjärnan när den börjar tackla av. Men innan underverkens tid är här måste forskarna forcera många hinder. Först och främst måste de ta kommandot över omogna stamcellers utveckling. Stamcellen är som ett träd på vars grenar det kan mogna många olika frukter: nervceller, hjärtceller, hudceller och insulinproducerande celler. Forskarna måste lära sig att styra stamcellen så att den bildar den celltyp de behöver. En del kunskap om det här finns redan. Israeliska forskare har till exempel lyckats att få stamceller från ett embryo, så kallade embryonala stamceller, att utveckla sig till förstadiet till hjärtceller (NT 2001:33). Cellerna klumpade ihop sig och började dra sig samman som ett primitivt hjärta. Men det var bara en tiondel av cellerna som blev hjärtceller. Och om cellerna ska injiceras i kroppen är det viktigt att alla celler har lämnat stamcellsstadiet. Annars kan de bilda tumörer. Precis som cancerceller delar sig nämligen omogna embryonala stamceller ohämmat. Forskarna har bland annat sett att möss får cancer av transplanterade embryonala stamceller. - Man måste bli av med alla omogna celler innan man transplanterar in cellerna i en patient. Men jag är övertygad om att man kommer kunna lösa det problemet, säger Jonas Frisén som forskar på vuxna stamceller vid Karolinska institutet. Men även de mogna cellerna kan börja växa och sprida sig okontrollerat. När forskarna ska styra cellernas utveckling triggar de olika gener med hjälp av tillväxtfaktorer och här kan det gå fel: - Idag behärskar vi inte riktigt konsten att slå på och av rätt gener hos stamcellerna. Om vi slår på någon gen för mycket så kan det bildas tumörer, säger Lars Hamberger, professor och stamcellsforskare vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I de här problemen ser dock Lars Hamberger möjligheter. Han tror att en positiv sidoeffekt av forskningen kring genernas strömbrytare kan vara nya sätt att behandla cancer, eftersom stamcellernas mekanismer för på och avslagning av gener förmodligen liknar cancercellernas. Många hoppas på att stamceller från vuxna människor ska kunna användas istället för embryonala stamceller. Att använda embryonala stamceller är kontroversiellt eftersom forskarna måste förstöra ett levande embryo för att ta fram dem. En annan fördel med vuxna stamceller är att det inte alls är lika riskfyllt att föra in dem i kroppen. - Det finns inga tecken på att vuxna stamceller skulle hitta på några dumheter när de transplanteras in i kroppen. De bildar inte tumörer, säger Jonas Frisén. Nackdelen med vuxna stamceller är att de kanske inte har samma potential som embryonala stamceller att bilda olika celltyper. Förr trodde forskarna att vuxna stamceller bara kunde bilda cellerna i det organ som de hämtats ifrån. Men nu har till exempel kanadensiska forskare visat att stamceller från huden förutom hudceller också kan bilda muskelceller, nervceller och fettceller. Idag vet forskarna inte riktigt hur begränsade de vuxna stamcellerna är, men det finns förhoppningar om att de ska visa sig vara lika utvecklingsbara som de embryonala stamcellerna. Till vuxna stamcellers minuskonto hör också att de är lite svårare att odla än embryonala och därför kan det vara besvärligare att få fram stora mängder celler. Lars Hamberger tror att stamcellerna inom några år kommer att kunna användas föra att skapa nya ledytor i knän och armbågar hos gamla människor med förslitningsskador. Leder ligger inte nära några livsnödvändiga organ som kan påverkas om stamcellerna sprider sig. Leder är också lättare att undersöka. - Det är svårare att inspektera och kontrollera vad som händer om man transplanterar stamceller till hjärnan eller till bukhålan. När vi får fram stamceller som kan producera insulin så kan vi inte bara ropa att "wow nu är det här löst" ,utan då är det många steg kvar innan vi kan föra in stamcellerna i en patient. Vi måste vara säkra på att de inte sprider sig och inte bildar tumörer, säger Lars Hamberger. Bland annat måste forskarna göra djurförsök och undersöka vilka långtidseffekter som stamcellstransplantationer har. - Det går inte att skynda på forskningen bara för att man är angelägen om att hitta bot, säger Lars Hamberger. Det kan alltså ta många år innan forskarna har tagit kontrollen över stamcellerna.