Här är Sveriges Mr. Kulspets

Kulan, spetsen och kanalsystemet för bläcktillförseln avgör hur en kulspetspenna skriver.

Får man ihop dessa pyttesmå delar på rätt sätt blir pennan finfin att skriva med, utan att bläcket klumpar sig. Och den skriver i åtta kilometer utan att behöva byta bläckpatron.

- Att få ihop dessa delar är utan tvekan den känsligaste och svåraste processen för världens penntillverkare. High tech i kubik, säger Lennart Dahl, som jobbat 44 år på Ballograf i Göteborg, och av kolleger beskrivs som Sveriges Mister Kulspets.

De flesta av konkurrenterna i USA, Tyskland, Schweiz, Japan och inte minst Kina och Indien har samma gamla automatiska maskin för att få in kulan i den spetsiga hållaren - en operation som kräver en precision på någon tusendels millimeter.

Det är en mekanisk maskin från 1970-talet, med ursprung i det schweiziska urmakeriet, utan elektronik, kan inte programmeras. Bland kulspetspennetillverkarna är den maskinen med stort M. En rund, vitmålad, apparat som det står "Mikron" på. Knappt tre meter hög, med något kiosk- eller vaktkursliknande över sig. Känslig är den, inte direkt nyckfull, men den som vill att den ska få till det med tusendelarna måste känna dess väsen, underhålla den ofta, kunna byta dess verktyg, och ställa in den varsamt.

Och Lennart Dahl är den som umgås bäst med den schweiziska finliraren. Han kan lyssna till den, analysera den, skruva och greja med den som ingen annan i det här landet.

- Stortillverkarna i Kina och Indien har samma typ av maskin. Men de har inte erfarenheten att ställa in den på rätt sätt, säger Tommy Kvist, Lennart Dahls chef och en av företagets två ägare.

Därför är en flytt till Kina eller Indien, de två stormakterna när det gäller kulspetspennor, utesluten.

- Utan Lennart och de andra trotjänarna skulle vi inte få till det med skrivkänslan. Och det skulle hota hela företaget, säger Tommy Kvist.

Maskinen med stort M matas med två små behållare. Den ena innehåller 112 000 koniska kulor av hårdmetallen wolframkarbid. Granskar man en sådan kula i mikroskop syns det att den, likt en golfboll, har små urgröpningar på ytan - för att få till en viss friktion mot pappret. Den andra lilla behållaren rymmer små stålbitar, knappt en centimeter långa.

Den gamla maskinen är helt inkapslad, så det syns inte vad den gör. Men den dunkar i tvåtakt, knackar, fräser och levererar i slutändan färdiga kulspetsar. Då har den först svarvat till de spetsiga kulhållarna av de små stålbitarna, borrat upp de supersmala kanalerna där bläcket ska rinna.

Den har också borrat hål där den lilla kulan ska fästas och omslutas så att den kan rotera lätt under skrivandet, men ändå sitta så säkert att Ballograf vågar lämna livstidsgaranti. Hur maskinen lyckas med det är ett konststycke som utförs i miniatyrformat, inget som ögat kan se. Men i de 18 olika stegen har den rullat in kulor i smala rör, riktat in dem, tryckt och vridit ner dem i det borrade hålet. Den har sedan valsat runt med kulan, tryckt till om den, så att den tillsammans med det lilla röret har blivit en färdig kulspets.

Den maskinen är hjärtat i kulspetstillverkning.

Det gäller att få till "klicket" också. Det görs, när det gäller Epocan, i en annan maskin, eller snarare en hel monteringslina, också den från 1970-talet. Den linan är garanten för att klicket blir det rätta när man trycker på den blanka knappen uppe på Epocan. Åtta smådelar av plast, gummi och olika metaller matas fram, trycks på och skruvas ihop i ett sammanhängande flöde som består av ett 30-tal olika moment.

Andra Ballografpennor, som Opus och Rondo, har också sitt klick - men inte exakt samma ton som Epocan.

- En modell tillverkar vi utanför fabriken, i Tjeckien. Det är en bra penna. Men den saknar det rätta klicket, det lilla extra, det som ger identitet, anser Tommy Kvist.

Av hela pennsortimentet är det bara två som slutmonteras automatiskt - Epocan och Opus Rondo.

Den lilla "Pocket" har dock börjat sälja så bra att man nu jobbar på att antingen köpa in ny automatisk utrustning eller också bygga om några av de gamla maskinerna.

- Vi gillar de gamla maskinerna från 1970-talet och ännu tidigare. De är inte lika snabba som nya, men mer pålitliga, säger Tommy Kvist.

Fram till en bit in på 1970-talet var de 200 anställda på fabriken. I dag är de drygt 30, varav alla utom en jobbar med konstruktion och produktion.

Det mesta på en Ballografpenna tillverkas på fabriken i Västra Frölunda, plast- och gummidetaljer i automatiska processer i det man kallar plastverkstaden. Metalldelarna görs på svarvaravdelningen, och monteringen i sammansättningen.

- Det är livsviktigt för oss att det mesta är egenproducerat. Vi måste vara trovärdiga när vi hävdar att vi gör en svensk penna, "Made in Sweden", säger Tommy Kvist.