Fordon
Plastlådan smattrar fortfarande
20 år efter att den sista Trabanten tillverkades är den mer kult än någonsin."Den skenande dammsugaren" från forna DDR skramlar vidare. Teknikhistoria har provkört.
<p>Den östtyska Trabanten fick heta "Ulbrichts hämnd" i folkmun i DDRs grannländer.</p> <p>Hämnden bestod i de blåsvarta rökmoln bilen lämnade efter sig, avgaser som stank av brunkol.</p> <p>Men Ove Ödmans Trabant 601 från 1970 släpper inte ut sådana avgaser. Han har bytt till ett grövre munstycke så att den går på vanlig E85-bensin med en fyraprocentig tillsats av olja. På ett sätt är det kul att köra Trabanten. Den sprider glädje i trafiken. Man möts av leenden, folk som gör tummen upp, människor som vinkar när vi tar en provtur i Järfälla väster om Stockholm.</p> <p>Däremot är själva hanterandet av fordonet mindre behagligt. För den 18 hästar starka motorn lyckas åstadkomma en ljudnivå inne i kupén som gränsar till det tinnitusframkallande. Och sittkomforten är sådan att en långtur skulle tvinga lite äldre förare till akupunktören.</p> <p>Den är tung att styra. Och knepig att växla, med sin växelspak av typen instucken promenadkäpp. Bromsarna är inget för otränade personer.</p> <p>Dessutom smattrar den tvåtaktade motorn ettrigt och aggressivt, helt utan de käcka övertoner som den gamla svenska tvåtaktaren Saab 92 ger ifrån sig när man trycker på gaspedalen.</p> <p>Riktigt fort går Trabanten. Åtminstone verkar det så. När hasighetsmätaren visar femtio känns det som 70-80.</p> <p>Vad är poängen med att äga världens kanske sämsta bil?</p> <p>- Kul att ha en. Den väcker många minnen. Sedan är jag tveksam till om det är den sämsta bil som någonsin byggts. Jag hade en gång en tjeckisk Tatra med mekaniska bromsar, vajrar. Den var ingen höjdare, säger Ove Ödman, stolt ägare till en av de cirka hundra Trabanter som finns registrerade i Sverige.</p> <p> Han jobbade som elinstallatör under några år i dåvarande Tjeckoslovakien och Tyska Demokratiska Republiken. Han har kört och åkt som passagerare i åtskilliga modeller. Han vet vad varumärket representerar.</p> <p>- En daglig syn i gatubilden var Trabantägaren som kört in till vägkanten, öppnat motorhuven, och står och rotar i motorn.</p> <p>Men bilen är lättmekad som få andra. Den har ett högt andrahandsvärde. Och reservdelarna är billiga och lätta att få tag på även i Sverige.</p> <p>Ove Ödmans Trabant är en tvådörrars sedan, en 601a, 1970-årsmodell.</p> <p>Fordonskonglomeratet i Zwickau, där bilen producerades, brydde sig inte om uppgraderingar och ansiktslyftningar. Även de senaste modellerna från 1990-91 är i allt väsentligt samma gamla Trabi från 1950-talet - en uråldrig 1930-talskonstruktion redan när den lanserades. Med kaross av duroplast, säten av billig trädgårdsstolskvalitet och en lackering som glänser likt en gråsten från Harz.</p> <p>Fabriken i Zwickau, Sachsen, lanserade 1979 modellen Tramp, en öppen och sportigare imponera-på-brudar-Trabant, den kultigaste av alla modellerna.</p> <p>"Ich fahre einen Trabant", står det på framsidan av den 154 sidor tjocka instruktionsboken - som med preussisk nit går till botten med bilåkande i allmänhet, varnar "Vorsicht!" för trafikfaror, redovisar bromssträckor i olika hastigheter för alla tänkbara vägunderlag. Den innehåller massor av mekartips, beskrivande bilder, ritningar, skisser, förklaringar. </p> <p>I vissa delar är den som en lärobok på en svensk körskola om man bortser från den mästrande tonen.</p> <p>Någon idé att montera bilradio i en Trabant? Knappast, är rådet i instruktionsboken, knattret från tändsystemet överröstar en radio.</p> <p>Vad göra åt skramlet? För det mesta ingenting, upplyser boken. En Trabant skramlar alltid.</p> <p>Instruktionsboken borde ha kultstatus. Knappast bilen.</p>
Kaross av komposit
Trabanten bygger på en av den tyska personbilsindustrins urmoder - en DKW som konstruerades på 1930-talet innan kriget bröt ut.
Efter Tysklands fall och grundandet av folkrepubliken DDR styckades delar av den tyska bilindustrin upp i en västlig och en östlig del.
Företaget BMW, i den västra zonen, kunde behålla sitt namn. Men i öst byggde man en pendang, EMW. Också DKW fick behålla sitt varumärke i väst, men hette i öst IFA - som tillverkade personbilar under varumärkena IFA och Wartburg plus lastbilar som hette Barkas.
Personbilen IFA P70 från 1956 är i stort sett en kopia av en DKW från 1930-talet. 1958 gjorde kombinatet i Zwickau en del småändringar på på IFA P70, rev bort dekalerna, och märkte om den till Trabant 601 - den modell Ove Ödman i Järfälla har sin ägo.
Trabantens släktskap med dagens Audi är kanske inte glasklart. Men DKW i Västtyskland slog sig hop med företaget Autounion. Och det bolaget, som vidareutvecklade DKW-tekniken blev så småningom Audi.
Trabanten är en de första serietillverkade bilarna med kaross av kompositmaterial - som i dag bara används på de mest avancerade fordonen, särskilt på racer- och så kallade konceptbilar.
Den ettriga lille östtysken har alltså bildat skola.
Ändå har karossen på Trabin sina brister. Det händer att kompositen, en härdplast förstärkt med återvunnen bomull, spricker när temperaturen sjunker under minus tio grader. Plasten krackelerar inte utan vidare - men ögonvittnen har sett det hända vid ett lättare slag, om en fotboll råkar träffa, ifall en överviktig person lutar sig mot bilen och liknande.
Duroplast, materialet som används i Trabant, utvecklades i DDR för att användas inom bilindustri, särkilt till karossdelar som skärmat, tak och motorhuvar. Det består av återvunnen bomull och fenolharts, och sägs vara ätlig och kan användas som djurfoder i nedmalt form.
Antagligen är det orsaken till att Trabin är rena magneten för hästar och kor - vilka tycks älska och stå slicka på karossen.
