Därför gick SJ:s miljardsatsning till gamla X2

Förra veckans snabbtågssatsning från SJ följdes av reaktioner som ”blev det inte märkvärdigare än så” – renovering av de över 20 år gamla snabbtågen som numera kallas SJ 2000.

Med sin satsning för 3,5 miljarder kronor ska SJ genom att bygga om snabbtågen, som det statliga företaget utvecklade tillsammans med Asea under lång tid, hålla kvar resenärerna när lönsamma linjer nu utsätts för konkurrens.

Tanken att SJ nu skulle köpa helt nya snabbtåg av modernare snitt än SJ 2000 låg nära till hands. X2-tågen, som typen först kallades, byggdes efter samma modell som franska TGV och tyska ICE1, snabbtåg med lok och vagnar. Den lösningen övergav tågtillverkarna några år senare till förmån för motorvagnståg, med drivenheterna fördelade över hela tåget. Franska AGV och tyska ICE3 är sådana exempel, liksom SJ 3000.

Men livslängden för tåg är längre än 20 år. Och X2-tågen är trots allt framtagna för den räls och det klimat som råder i Sverige. Att satsa på tåg som klarar hastigheter över 300 km/h är meningslöst när hastighetsgränsen för svenska tåg är satt till 200 km/h. Och över kvaliteten på de svenska spåren råder inte SJ.

För 3,5 miljarder kronor hade SJ ändå inte fått 36 nya tåg med höghastighetsprestanda.

Så valet att riva ut gammal drivteknik och ersätta strömriktare, traktionstransformatorer, styrsystem och annat med nya komponenter som ska ge säkrare drift och lägre energiförbrukning känns klokt. Boggierna med sitt lutningssystem, bankningen, började SJ och Asea testa redan på 1970-talet, och de lever vidare.

Lever vidare gör också det gamla samarbetet mellan SJ och den forna tillverkaren av tågen, som numera heter ABB. Företaget har genomfört en liknande renovering av de tyska snabbtågen ICE1.

Med renoveringen kan X2 kanske leva 20 år till. Vem som då bestämmer över högsta hastighet på svensk räls återstår att se.