Världens största ingenjörsutmaning

Att gjuta in kärnavfallet i betong och förvara det i stängslade anläggningar ovan jord görs i dag i USA, men anses inte vara en långsiktig lösning, bland annat för sabotagerisken.

Att begrava kärnavfallet under jord är säkrare ur många synvinklar men inte tillräckligt säkert för att hålla radioaktiviteten instängd utan extra skydd än själva berget.

Det är dessa extra ”barriärer” i form av metallkapslar och bentonitlera som kallas ”engineered barriers” och som forskare och ingenjörer arbetat med i åratal utan att kunna enas om hur problemet bäst ska lösas.

Den svenska kärnkraftsindustrin har genom sitt gemensamt ägda kärnavfallsbolag SKB satsat mer än 30 miljarder kronor på att utveckla det som i dag kallas KBS3-metoden.

Förkortningen KBS står för kärnbränslesäkerhet och siffran 3 innebär att det är den tredje versionen av den metod som man började utveckla för drygt 30 år sedan.

Den handlar om tre barriärer – en naturlig (berget) och två tekniska (kopparkapslar och bentonitlera).

KBS3-metoden går ut på att spränga långa tunnlar 500 meter ned i urberget. I tunnlarna borras hål som kläs med stora klabbar av hård bentonitlera. I hålet sänks sedan en fem meter hög, 25 ton tung kapsel av koppar och järn fylld med urankutsar som gjort sitt i de svenska kärnkraftverken.

Bentonitleran suger efterhand upp det vatten som sipprar fram i berget, mjuknar och sväller och lägger sig som ett skydd runt kapseln – både skydd mot jordbävningar och skydd mot korrosion.

Det är så det ska fungera i teorin. Men håller det i praktiken - i flera hundra tusen år, genom en ny istid? Det är frågan och utmaningen.
Lars Anders Karlberg