Energi
Tyskland stoppar svensk koldioxidlagring
Så här skulle CCS-projektet anslutit till det stora kraftverket i Jänschwalde. Det gula är CCS-projektet.
Vattenfall får inte den uppbackning man begärt av tyska regeringen för koldioxidlagring i stor skala i östra Tyskland. Därför avbryts satsningen på CCS-projektet i Jänschwalde.
- Det är ett hårt bakslag för forskningen, klimatet och den tyska ekonomin, säger Tuomo Hatakka, chef för Business Division Production och Vattenfalls landschef för Tyskland, i ett pressmeddelande på tisdagen.
Han skyller allt på den tyska regeringen.
- Vi måste tyvärr acceptera att det för närvarande finns en otillräcklig vilja inom den tyska rikspolitiken för att genomföra EU-direktivet så att ett demonstrationsprojekt inom CCS i Tyskland skulle kunna vara möjligt, säger Tuomo Hatakka.
Demonstrationsprojektet i Vattenfalls stora brunkolsverk i Jänschwalde är ett at de sex demonstrationsprojekt för koldioxidavskiljning och lagring som EU gav klartecken till för två år sedan och stöttade med 180 miljoner euro per styck, drygt tio procent av den totala investeringen.
Läs om det här.
Det var ett sätt för EU att möta lågkonjunkturen med ekonomiska stimulanser till projekt med teknikhöjd och miljöprofil. Programmet heter European Energy Programme for Recovery EEPR.
Jänschwalde-projektet skulle vara ett mycket större projekt än det som pågår vid ett annat av Vattenfalls brunkolsverk i östra Tyskland, Schwarze Pumpe.
Där har man framgångsrikt avskilt koldioxid från rökgaserna, men man har inte haft någonstans att pumpa ned koldioxiden i marken, som det är tänkt.
Det var meningen att koldioxiden skulle ha tryckts ner i ett uttömt naturgasfält i Altmark nära Leipzig.
Tillstånd var, trodde Vattenfall, en ren formsak. Men bolaget har inte fått något tillstånd, och har nu gett upp hoppet om att någonsin få det.
Det är andra gången som Vattenfall tvingas stoppa sina CCS-planer. Senast var det i Danmark där motståndet från de danska jordbrukarna gjorde det omöjligt att fullfölja planerna på att begrava koldioxiden i marken.
Vattenfall säger dock att man ska fortsätta med utvecklingen av CCS. Till exempel är Vattenfall partner i Storbritanniens största CCS-pilotanläggning vid Ferrybridge kraftstation i West Yorkshire, som invigdes den 30 november.
Vattenfall kommer också att fortsätta provdriften av sin CCS-pilotanläggning i Schwarze Pumpe, Tyskland, samt arbeta för utvecklingen av en europeisk infrastruktur för lagring av koldioxid.
- Vi tror fortfarande på tekniken. Det är ingen trend i tiden att lägga ned CCS-projekt. Vattenfall är pionjär inom CCS och vi är besvikna över det tyska parlamentets beslut, säger Vattenfalls presschef i Sverige Boo Ehlin, till Ny Teknik.
Vattenfall tvingas nu betala tillbaka det som inte användts av de 180 miljoner euro som man fått i EU-stöd för Jänschwalde-projektet.
De investeringar som Vattenfall budgeterat av egna pengar, cirka 14 miljarder kronor, kommer i stället att riktas mot vindkraft och andra förnyelsebara energiprojekt.
Vad är CCS?
CCS-tekniken innebär att man från stora punktutsläpp av koldioxid avskiljer koldioxiden varefter den komprimeras och transporteras, i till exempel pipelines, till en lagringsplats där den pumpas ner i en geologisk formation djupt under marken eller havsbotten.
Den lagrade koldioxidens volym är hundratals gånger mindre än volymen vid atmosfärstryck, det vill säga den volym den skulle haft om den släpptes ut på vanligt sätt med rökgaserna genom skorstenen.
Tekniken brukar benämnas CCS från engelskans ”Carbon Capture and Storage” eller ”CO2 Capture and Storage”.
Det är framförallt på stora kraftverk som man tänker sig att tillämpa koldioxidavskiljning och då speciellt kolkraftverk. Ett enda sådant kraftverk kan släppa ut tio miljoner ton kolioxid per år vilket är ungefär en sjättedel av Sveriges samlade koldioxidutsläpp från samtliga sektorer.
Även industriella punktkällor kan bli aktuella för CCS som till exempel cementindustrier, stålverk och pappers- och massabruk.
Lagringen av koldioxiden kan göras i geologiska formationer som är porösa och därmed genomsläppliga för koldioxiden som injekteras. Typiskt används sandstensformationer på stora djup, mer än 800 meter, så att trycket är tillräckligt högt för att koldioxiden ska kunna lagras i vätskeform. Ovanför lagret måste det finnas tät berggrund.
Främst är det tänkt att olje- och gasfält samt djupliggande akvifärer ska användas.
Källa: Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem vid Chalmers.
