Det är veckan efter midsommar, och jag deltar i en konferens för vetenskapsjournalister i emiratet Qatars huvudstad Doha. Efter dagens föredrag bussas vi iväg för studiebesök med förfriskningar.

I en splitter ny teknikpark möts vi av chefen för ett forskningsinstitut som drivs av oljebolaget Shell i samarbete med Qatar Foundation, en stiftelse med syfte att förvandla Qatar till ett moderns kunskapssamhälle. Mannen presenterar sig som Youssif A Saleh, och är klädd som en riktig qatarier ska vara – i en bländvit fotsid skjorta med manschettknappar av guld och en konstfullt draperad huvudduk.

”Kan ni gissa vad det här är?” frågar han och skickar runt ett litet provrör med en glasklar vätska. Vi sniffar, men den luktar ingenting.

”Det är dieselolja”, säger han triumferande. ”Ren dieselolja. Det är därför den är färglös och inte luktar illa. Och nu ska ni få se.”

Vi leds in i ett laboratorium. På en arbetsbänk står två glasflaskor, de ena fylld med en gul och en andra en färglös vätska. Från flaskmynningarna går vekar ner i vätskorna.

”Här har vi nu två hembyggda oljelampor”, säger Youssif. ”Den ena fylld med vanlig dieselolja, den andra med vår nya syntetiska diesel. Nu ska ni få se skillnaden.”

Med en cigarrettändare tänder han vekarna. Lampan med den gula dieseln brinner osande och sprider en kväljande doft av gammal eldningsolja av sämsta kvalitet. Men den färglösa vätskan brinner luktfritt utan synliga avgaser.

”Hur har ni gjort för att få fram ett så rent bränsle?” frågar någon.

”Vi har utgått från naturgas”, svarar Youssif. ”Som ni vet har Qatar världens kanske största naturgasreserver under vattnen utanför vår norra kust. Vi har pumpat upp lite gas och renat den från svavel och andra föroreningar. I experimentreaktorn här bakom oss har vi sedan med hjälp av katalysatorer skarvat ihop de korta kolkedjorna i gasen till långa. Av gasen har vi nu skapat något som närmast påminner om stearin. Gasen har fått fast form, så att säga. Så här ser det ut.”

Han tar fram ett tvålliknande gulvitt stycke och skickar runt. Det känns lite fett på ytan.

”Därefter kör vi in stearinet i en kracker, där de långa kolkedjorna kapas till lagom längd och blir lagom förgrenade. På det här sättet kan vi av gasen få fram vilken fraktion vi vill, bensin, diesel, jetbränsle eller vad som helst. Och bäst av allt är att bränslet är rent från svavel, giftiga aromatiska kolväten och andra föroreningar.”

Alla håller med om att detta låter alldeles förträffligt. Om bara de nya bränslena kommer i produktion, vill säga. Blir det inte förfärligt dyrt?

”Njaä”, säger Youssif. Så mumlar han något om en planerad pilotanläggning. Han ser inte helt lycklig ut.

”Men”, säger jag, ”det måste bli en hel del svavel över som miljöfarligt avfall om ni kör den här processen i stor skala. Vad ska ni göra av det?”

Nu skiner Youssif upp. Han ser ut som en nöjd katt och slår ut med händerna i en ödmjuk gest.

”En utmärkt fråga”, säger han. ”Det vore mig fjärran från att skryta, men faktum är att vi ska tjäna pengar på det.”

”Hur då?”

”Vi gör byggnadsmaterial av det.”

”Va? Av svavlet?”

”Ja. Vi har funnit en genial metod för att göra en ny sorts betong av svavlet. Finessen är att vi dels blir av med det, dels slipper använda så mycket vatten som behövs till vanlig betong. Som ni säkert har sett byggs det för fulla muggar här, och vi ska ju vara värdar för fotbolls-VM 2022. Men Qatar är ett mycket torrt land, det består praktiskt taget endast av öken. Vi kan inte fortsätta att slösa bort dyrt sötvatten på byggnads­ändamål.”

Jodå, vi har sett byggnadsarbetena. I centrala Doha skjuter skyskraporna upp som svampar ur jorden. Blåklädda byggnadsarbetare från Pakistan och Bangladesh skockas längs gatorna efter arbetsdagens slut i väntan på transport tillbaka till sina förläggningar. Faktum är att hela 85 procent av landets befolkning på drygt halvannan miljon består av tillresta gästarbetare från Sydasien.

”Det är ju fantastiskt”, säger en kvinnlig tysk journalist. ”En fråga bara. Hur är det med värmeutvidgningskoefficienten? Vanlig betong utvidgar sig ju lika mycket som armeringsjärnet, och tur är väl det. För annars skulle betongen spricka mer än den gör. Går svavelbetongen att armera på vanligt sätt?”

Men hon får inget svar, för nu viftas vi iväg till ett ­annat rum, där vi serveras ­alkoholfria drinkar och små snittar.

”Vad tror du?”, frågar jag henne över ett glas fruktjuice. ”Blir det något av de nya rena bränslena och ­betongen av svavel?”

”Tja, man kan ju alltid hoppas”, svarar journalisten. ”Men det tar nog sin tid. Och det blir dyrt.”

I Doha bygger man så det knakar

År 2022 ska världsmästerskapen i fotboll hållas i Qatar. Då ska inte bara två nya luftkonditionerade jätte­arenor stå klara. En metro, ett järvägsnät, en ny flygplats och en helt ny stad ska också vara anlagda.

.

Qatar anses ha världens högsta bnp per capita, men har också länge tampats med Förenade arabemiraten om den föga hedrande titeln ”största ekologiska fotavtryck per capita”. Men nu ska det bli andra bullar av. Landet ska ta språnget över till att bli en modern kunskapsbaserad hållbar ekonomi. Qatar har kanske världens största kända reserver av naturgas, men någon gång tar den fossila energin slut. Då gäller det att vara rustad.

En del av inkomsterna från gas och olja går därför till Qatar Foundation, en stiftelse med syfte att finansiera utbildning, forskning och samhällsutveckling i samarbete med utländska partner.

I Qatars forskningsparker finns storföretag som Shell och Siemens representerade, och utbildningen drivs av filialer till amerikanska och europeiska universitet – däribland Carnegie Mellon, Cornell och University College i London.

2009 slöt Qatar avtal med Deutsche Bahn om projektering av järnväg och tunnelbana. Men hittills har inga spår börjat byggas.