Störd könsutveckling hos minkar tros bero på miljögifter

Forskarna har undersökt vilda minkar för att utvärdera effekter av hormonstörande ämnen i miljön. Syftet är att se vilka miljögifter som finns i ett område och avgöra hur dessa påverkar fruktsamheten hos däggdjur, inklusive människan.

- Fortplantningen styrs till stor del av hormoner och man vet att många miljögifter kan störa detta hormonsystem. Men precis som vi människor är vilda djur exponerade för en blandning av kemikalier, och det är just den sammanlagda effekten av denna ”cocktail” av miljögifter som vi vill studera, säger Sara Persson vid SLU:s avdelning för reproduktion.

Den vilda minken är lämplig som indikatordjur därför att den befinner sig högst upp i näringskedjan och anrikar många föroreningar i olika vävnader. Dessutom är det ganska stationär och präglas alltså av den lokala miljöbelastningen.

I studien har en mängd miljögifter, bland annat PCB, DDE, bromerade flamskyddsmedel och perfluorerade ämnen, analyserats i vävnad från 101 vilda minkar från olika håll i landet.

När könsorganen jämfördes med djurens olika giftprofiler syntes flera samband. Bland annat hade vissa hannar ett kortare avstånd mellan anus och könsorgan. Dessa hannar hade ackumulerat mycket DDE, en nedbrytningsprodukt av DDT, och vissa perfluorerade ämnen, till exempel PFOS, som bland annat har använts i brandskum och skaljackor.

Att avståndet mellan anus och könsorgan är förkortat är inget problem i sig, enligt forskarna, men kan vara ett tecken på att könshormonerna har påverkats under fosterutvecklingen.

- Det finns väldigt många experimentella studier på möss och råttor som visar att ett förkortat avstånd mellan anus och könsorgan är relaterat till andra effekter, som minskad storlek på könsorganen och ökad risk för missbildningar, säger Sara Persson.

I studien fanns också en tendens att minkar med höga halter av DDE även hade kortare penis. Det är ett resultat som forskarna vill följa upp med större studier.

- Vi håller på att samla in fler minkar och söker anslag för att göra en större studie, säger Sara Persson.

För att få ett bra jämförelsematerial i studien försökte forskarna få tag i minkar från områden med höga respektive låga halter av gifter i miljön. Lägst exponering generellt sett hade minkar från västra Norrland.

- PFOS hittade vi i höga halter i minkar lite överallt, både från Märsta, Kosteröarna och Gävle. Men de allra högsta halterna av PFOS var i Märsta, säger Sara Persson.

Hon hoppas att studien ska ge ledtrådar om vad som kan vara viktigt att undersöka när det gäller hur människor påverkas av miljögifter.

- Blandningen av kemikalier är ett orosmoln som är viktigt att forska på. Det vi ser är att minken kan ge oss en tidig varning om att något håller på att hända i naturen, säger hon.

Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Chemosphere.