Lagret för kärnavfall saknar slutdatum

Den 20 meter höga grå betongbyggnaden är placerad långt ut på det nedlagda kärnkraftverkets kaj, nära havet och fartygstrafiken, men inom övervakat område.

Här började man i november att lagra stålkassetter med demonterade reaktorkomponenter från Barsebäck 2, vilket Ny Teknik berättade om i ett reportage i förra veckans tidning.

Men trots att lagret uppges vara tillfälligt är varken kommunens bygglov, eller tillståndet enligt kärntekniklagen från Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, tidsbegränsade på något vis.

Att bygga ett eget förvar tillkom som en lösning när Barsebäck Kraft AB (BKAB), som förvaltar Barsebäcksverket, ville komma i gång med att riva reaktorerna – och då det inte var möjligt att placera reaktordelarna i andra svenska kärnavfallslager.

Varför har lagret då inget slutdatum? Problemet är att reaktordelarna behöver slutförvaras i olika lager, beroende på om isotoperna som är inblandade är kort- eller långlivade.

Det ena, förvaret för låg- och medelaktivt, kortlivat driftsavfall i Forsmark, SFR, är inte licensierat för att ta emot reaktorskrotet och har dessutom platsbrist. SKB, Svensk Kärnbränslehantering, ansöker nu hos mark- och miljödomstolen i Nacka och SSM om att få bygga ut SFR. Det större SFR tar sex år att bygga och kan stå klart under senare delen av 2020-talet, enligt SKB.

Det andra slutförvaret är det planerade SFL, förvaret för långlivat avfall, som bedöms stå färdigt på 2040-talet.

– SKB planerar att ta emot Barsebäcks långlivade avfall när SFL driftsätts runt 2045, säger Erica Wallin, presskontakt på SKB.

Men för att BKAB ska kunna flytta avfallet i mellanlagret tidigare än 2045 så har SKB också ansökt hos domstolen och SSM om att få mellanlagra även långlivat avfall i SFR.

– I ansökan planeras det för mellanlagring av reaktordelar, men vi tittar även på alternativa möjligheter, säger Erica Wallin.

Vilka dessa alternativ är utreds, uppger hon.

Vad ska då förvaras i mellanlagret? När båda reaktorerna i Barsebäck har rivits kommer reaktoravfall rymmas i 80 ståltankar. De är uppdelade efter om strålningen från de rivna reaktordelarna är kort- eller långlivad.

Läs mer:

Delar som enbart kontaminerats på ytan av processvatten kan slutförvaras i SFR. Mängden uppgår till 134 ton.

Men komponenter som suttit nära härden, exempelvis härdgaller och styrstavsledrör, har aktiverats via neutronabsorption och kontaminerats med den långlivade nickelisotopen Ni-63. Totalt väger denna kategori 157 ton och ska alltså till SFL.

Det tillfälliga mellanlagret – hur säkert är det? Lagrets väggar får inte överstiga 2 mikrosievert per timme i stråldos utomhus. Reaktordelarna är vakuumtorkade, men det finns en liten risk för korrosion på sikt, enligt Martin Amft, handläggare på SSM.

Han vill inte avslöja något om det fysiska skyddet, men uppger att ståltankarna väger 20 ton vardera. Inte så lätta att stjäla alltså.

Gilla Ny Teknik på Facebook