Kärnkraftens ödesfråga - varna eller gömma

- Ja, så är det tyvärr. Det är svårt att mobilisera ett allmänt intresse för den typen av film. Det är mest vi som konfronteras med frågan varje dag som är intresserade, säger Saida Laârouchi Engström på den svenska kärnkraftsindustrins bolag SKB till Ny Teknik.

Det var likadant när filmen visades på Roxybiografen i Visby under Almedalsveckan i somras. Det kom väl knappt tio personer till visningen och den efterföljande debatten.

- Men när vi i höstas startade en internationell expertgrupp om kärnavfallsfrågorna inom NEA i Paris blev Into Eternity avstampet för vårt arbete. Filmen skapar eftertanke och ger en bra bild av hur svår diskussionen är, säger Saida Laârouchi Engström.

Det är hon som arbetat hårdast för att inrätta en expertgrupp under OECD:s Nuclear Energy Agencys paraply om hur informationen om slutförvaringen av använt kärnbränsle ska ske,

- Vi har visserligen 90 år på oss innan de första slutförvaringsanläggningarna i Sverige och Finland försluts för evigt, men vi måste börja redan nu att tänka på hur vi ska informera kommande generationer om kärnavfallet som ligger begravt 500 meter ned i urberget, säger Saida Laârouchi Engström.

Expertgruppen heter Long-term Preservation of Information and Memory Group och består av 18 personer från Sverige, Finland, Frankrike, Storbritannien, Schweiz, Österrike, Unger, Tjeckien, USA och Kanada.

- Vi hade vårt första möte i augusti. Det var då som vi alla såg filmen, säger Saida Laârouchi Engström.

I dag finns det minst 250 000 ton använt kärnbränsle i världen som måste tas om hand. Och ju fler kärnreaktorer som startas, desto mer kärnavfall blir det.

I dag förvaras det radioaktiva avfallet i vattenbassänger eller i stora betongbunkrar, beroende på var i världen det är.

Men på sikt måste det tas om hand på ett annat sätt.

- Hur väl vi än lyckas med att ”transmutera” kärnbränslet får vi kvar ett väldigt farligt radioaktivt avfall som måste tas om hand. Och det är inte säkert på jordens yta. Alla är överens om att det måste grävas ned och begravas på något sätt, säger Saida Laârouchi Engström.

Det är Sverige och Finland som kommit längst i det arbetet – att borra sig ned 500 mete ned i urberget för att begrava kärnavfallet för evig tid – i minst 100 000 år.

Svenska och finländska myndigheters krav är att ett sådant förvar ska klara sig utan människans övervakning eller kontroll efter att hela anläggningen förslutits.

Filmen Into Eternity visar hur ofattbar lång tid det handlar om.

Vår moderna historia är bara en liten parentes på den tidslinjen. Dras linjen bakåt hamnar vi i samma tidsålder som när våra förfäder vandrade ut ur Afrika, säger regissören Michael Madsen i filmen.

Hur ska eftervärlden informeras om vad vi gjorde på 1900-talet och 2000-talet?

- Inget enskilt land kan svara på den här frågan självt. Vi måste gemensamt komma fram till ett svar. Det gäller inte bara kärnavfall utan allt annat farligt som kvicksilver och andra giftiga tungmetaller, säger Saida Laârouchi Engström.

Hon menar hennes generation bara kan lägga fram forskningsfakta.

- Beslutet om hur eftervärlden ska informeras måste tas av den generation som är aktiv när anläggningarna börja förslutas 2070, säger Saida Laârouchi Engström.

Ska vi gömma och glömma eller ska vi skapa ett världsarkiv som på något sätt informerar eftervärlden om våra kärnbränslegravar?

- Om vi ska ha ett världsarkiv kan det inte ligga här i Norden. Någon gång, om 60 000 år eller så, kommer det en istid som suddar ut all nordisk historia, säger Saida Laârouchi Engström.

Det finns två skolor i dag. En som säger att vi ska bygga stora skrämmande monument och en som säger att vi bara ska gömma och glömma.

- Det vi har att hålla oss till just nu är att den svenska lagen kräver att vi bygger ett slutförvar där använt kärnbränsle kan förvaras – och begravas, säger Saida Laârouchi Engström.

I Finland har man kommit drygt halvvägs ned till slutdjupet 500 meter där det enorma tunnelsystemet för kärnbränslekapslarna ska byggas.

När man väl kommit ned till 500 meter ska bergrunden i djupet analyseras och först då, om drygt två år, ska den finländska kärnkraftsindustrin söka tillstånd till att bygga ut slutförvaret.

I Sverige får man inte börja spränga i den utvalda platsen i Forsmark förrän myndigheterna gett tillstånd i förväg.

Det betyder flera års utvärdering innan det blir några tunnlar över huvud taget. Ganska snart efter årskskiftet väntas SKB lämna in sin ansökan om slutförvar.