Grönt ljus för slutförvaring

Varje kärnreaktor producerar 20 ton radioaktivt avfall per år. Så har det varit ända sedan 1972, då det första svenska kärnkraftverket för kommersiellt bruk togs i drift.

Men var, och framför allt hur, kärnavfallet ska förvaras har varit en öppen fråga ända sedan dess.

– Kravet är att det ska kunna förvaras på ett säkert sätt, både för människor och miljö, i 100 000 år. Under denna tid kommer vi antagligen få en ny istid, men det ska också finnas med i beräkningen, säger Ansi Gerhardsson, chef för slutförvarsenheten på myndigheten.

År 2011 lämnade Svensk kärnbränslehanterings (SKB) ett förslag som i korta drag går ut på att bränslet ska förvaras knappt 500 meter ner i berggrunden i Forsmark.

Där ska bränslet vara inneslutet i långa kapslar bestående av fem centimeter tjock koppar med en stabiliserande konstruktion av järn som sedan bäddas in i bentonitlera, en plan som Strålsäkerhetsmyndigheten nu alltså godkänner i egenskap av remissinstans.

– Vår bedömning är att inkapslingen kan göras på ett strålsäkert sätt och att SKB har förutsättningar för att genomföra detta, säger Ansi Gerhardsson.

Men alla är inte lika övertygade. Peter Szakalos, korrosionsforskare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, säger till SR Vetenskapsradion att kopparkapslarna kommer att rosta sönder.

– Jag anser att det är vetenskapligt bevisat att koppar är en sådan dålig metall att det inte fungerar mer än i tusen år, säger Peter Szakalos.

SKB, däremot, menar att korrosionen är så liten att den saknar betydelse, något Peter Szakalos inte håller med om.

Vid presentationen ägnade Ansi Gerhardsson därför mycket tid till att förklara hur noga myndigheten har hanterat alla detaljer i SKB:s ansökan.

– Granskningen har pågått i fem år och har engagerat ett 80-tal experter och externa konsulter inom en rad olika områden. Vi har granskat alla synpunkter som kommit in till myndigheten och vi bedömer att SKB tillräckligt väl visat hur slutförvaringen kan ske på ett säkert sätt, säger hon.