Energi
Fullt forskarkrig om kopparkapslarna
Bara en vecka innan kärnkraftsindustrin ska lämna in sin ansökan om slutförvaring av använt kärnbränsle blossar en ny, het debatt om kopparkapslarnas tillförlitlighet upp.
Sent i går kväll den 8 mars publicerade Strålskyddsmyndigheten SSM en ny forskarrapport om pålitligheten i den svenska modellen för slutförvaring, den så kallade KBS-metoden.
Det är den amerikanska korrosionsforskaren Digby McDonald från Penn State University som ifrågasätter den svenska kärnkraftsindustrins tvärsäkra slutsatser att kopparkapslarna, fyllda av radioaktivt uran, inte fräts sönder i den sygasfria miljö som de kommer att befinna sig i 500 meter ned i urberget.
Digby McDonald konstaterar att den säkraste barriären troligen är den bentonitlera som ska omsluta kapslarna.
- Och om bentonitleran är så tät som forskarna på Svensk Kärnbränslehantering SKB säger, varför då använda dyr koppar när man lika gärna kunde använda vanligt segjärn?, frågar Digby McDonald i rapporten.
Rapporten, som är på 256 sidor, ger upprättelse åt de svenska korrosionsforskarna Gunnar Hultquist och Peter Szakalos, vars larm om kopparkapslarnas sårbarhet har viftats bort av SKB.
Nu säger Strålskyddsmyndighetens kopparexpert Jan Linder att det behövs mer forskning innan man kan dra säkra slutsatser om kopparkorrosionen i slutförvaret.
– Den förutsättning som SKB har haft, att koppar är immunt i rent vatten, stämmer inte enligt Digby McDonalds rapport, säger Jan Linder till Ny Teknik.
Och den svenska miljörörelsens kärnavfallsgranskning Mkg, som länge kritiserat SKB för att vara ensidiga i sin forskning, säger att rapporten visar att SKB har stora trovärdighetsproblem med sin KBS-metod – trots 30 års forskning.
- Den nya rapporten ger en helt annan bild av kopparkapslarna. Utan helt tät lera är alltså koppar inte ett mycket bättre kapselmaterial än stål, säger Mkg talesman Johan Swahn till Ny Teknik.
Inte heller statens kärnavfallsråd, en expertgrupp under Miljödepartementet, litar på kopparkapslarna.
- Både kapslarna och bentonitleran måste utredas mer, sade Kärnavfallsrådet i sin senaste rapport den 14 februari i år.
SKB:s forskningschef Peter Wikberg säger i en kommentar att han välkomnar fortsatta forskningsinsatser och hänvisar också till kommande försök med kopparkorrosion vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala.
Men huvudspåret kvarstår:
- SKB kommer att ansöka om att få bygga ett slutförvar basert på de tre barriärerna vi utvecklat och undersökt under 30 års tid, säger Peter Wikberg.
Detta är KBS-metoden:
Tre olika barriärer ska förhindra farlig radioaktivitet att läcka ut i vatten och luft under den tid som kärnavfallet är radioaktivt, det vill säga i över hundra tusen år.
1. Den första barriären är den kapsel som omsluter uranet. Kapseln består av en inre del av stål och en yttre del av koppar.
2. Den andra barriären är stora block av bentonitlera som efterhand mjuknar av vattnet i berget och omsluter kapslar och proppar igen tunnlar till ett hermetiskt förvar.
3. Den tredje barriären är själva berget på 500 meters djup där kopparkapslarna ska begravas.
Ladda ned rapporten med SSM:s kommentarer här.
Läs tidigare Ny Teknik-artikel om den växande kritiken mot slutförvaret.
Mer än 30 års utredningar
1976 startade de svenska kärnkraftsföretagen sitt forskningsprojekt Kärnbränslesäkerhet KBS som skulle mynna ut i en säker metod för slutförvaring av använt kärnbränsle.
1982 köptes det specialbyggda transportföretaget m/s Sigyn in för att transportera kärnavfall från kärnkraftverken Oskarshamn för mellanlagring och kortlivat radioaktivt avfall för slutförvaring till en bergrumsanläggning i Forsmark.
1983 kommer den tredje rapporten i KBS-projektet och det blir den som lägger grunden för det fortsatta arbetet. Metoden kommer att få namnet KBS-3.
1985 invigs mellanlagringsanläggningen Clab i Oskarshamn - stora bassänger som ska kyla det använda kärnbränslet i 30 år innan det kan slutförvaras.
1988 invigs slutförvararet av kortlivat radioaktivt driftavfall från olika anläggningar, bland annat sjukhus, i Forsmark.
1992 inleds förstudier för slutförvar i åtta kommuner. Den första kommunen var Storuman.
1995 invigs Äspölaboratoriet intill Oskarshamns kärnkraftverk. Äspölaboratoriet är en forskningsanläggning djupt nere i berget för forskning om så kallad geologisk slutförvaring, alltså KBS-3-metoden.
1998 invigs kapsellaboratoriet i Oskarshamn för forskning om vilken typ av inkapsling som man ska göra av bränslet inför slutförvaret.
2002 startar platsundersökningarna på allvar i Forsmark och Oskarshamn, de enda två ställen där medborgaropinionen varit positiv till ett slutförvar på den egna bakgården.
2006 ansöker SKB om tillstånd att få bygga en inkapslingsanläggning i anslutning till mellanlagret Clab i Oskarshamn.
2007 avslutas platsundersökningarna och analysarbetet tar vid.
2009 är analyserna avslutade och den 3 juni väljer SKB:s styrelse Forsmark som bästa platsen för slutförvaret.
2010 kommer ansökningar om slutförvarsanläggningen att lämnas in till strålsäkerhetsmyndigheten SSM samt ansökan om tillstånd enligt miljöbalken för mellanlagret, inkapslingsanläggningen och slutförvaret.
2013/2014: Regeringen fattar beslut.
2015-2022: Bygget av kärnbränsleförvaret och utbyggnaden av slutförvaret för lågaktivt avfall.
2023-2070: Slutförvaret fylls upp av använt kärnbränsle som legat och svalnat i 30 år i bassänger på mellanlagret Clab i Oskarshamn.
Källa: SKB
