EU:s lagar mot gifter skyddar inte din hälsa

Människor exponeras varje dag för en stor mängd kemikalier via kläder, elektronik, leksaker och köksredskap.

– Som konsumenter ska vi kunna förvänta oss att de produkter som finns på marknaden är säkra. Kemikalielagarna för konsumentprodukter behöver skärpas, och för det behöver forskningsresultat användas bättre, säger Linda Molander, som nyligen har doktorerat i miljövetenskap vid Stockholms universitet.

I sin avhandling har hon jämfört olika kemikalieregler inom EU och hittat flera brister som leder till att farliga kemikalier tillåts i vardagsprodukter. Förbuden för så kallade särskilt farliga ämnen gäller exempelvis inte för importerade varor, trots att en stor andel av det som konsumenter köper inom EU har tillverkats utanför EU:s gränser.

– Till exempel har nonylfenol uppmärksammats i vattnet utanför reningsverk i Stockholmstrakten. Först förstod man inte var det kom ifrån eftersom nonylfenoletoxilat, som bryts ner till nonylfenol i miljön, är förbjudet att använda i EU. Sedan visade det sig att det kom från importerade textiler, handdukar och liknande. Nu under hösten har dock EU beslutat att nonylfenoletoxilat ska förbjudas även i importerade varor, berättar Linda Molander.

För många saker vi konsumerar, till exempel kläder, skor, möbler och plastartiklar, är EU:s kemikalielagstiftning Reach den enda regleringen. Därför är det viktigt att den fungerar som ett effektivt skyddsnät, anser Linda Molander.

Men Reach borde fokuseras mer på kemikalier som är farliga för miljön. Det är hennes slutsats efter att ha studerat om lagstiftningen för konsumentprodukter räcker för att nå EU:s miljömål.

När en kemikalie förbjuds eller begränsas görs det för att den bedöms utgöra en risk för miljön eller för människors hälsa. Riskbedömningen görs av myndigheter och tillverkare. De lägger ofta stor vikt till toxicitetsstudier som har utförts enligt standardiserade riktlinjer, som fastställs av bland andra OECD eller den amerikanska motsvarigheten till Naturvårdsverket.

Men forskningsstudier som inte följer dessa riktlinjer väger lätt i riskbedömningen, vilket har kritiserats av forskare och andra experter. De menar att forskningsstudier kan bidra med värdefull information, särskilt när det gäller att hitta hormonstörande ämnen.

Liknande kritik har framförts av forskare och miljörörelsen när det gäller EU:s livsmedelsmyndighets fokus på studier som har utförts enligt så kallad God laboratoriesed.

– I standardstudierna tittar man endast på ett fåtal hormonstörande effekter. Användningen av all tillgänglig information är avgörande för att vi ska kunna identifiera, riskbedöma och reglera farliga kemikalier på ett systematiskt och tillförlitligt sätt, säger Linda Molander.

För att råda bot på problemet har Linda Molander och hennes kolleger utvecklat en metod för att utvärdera de studier hittills inte har använts särskilt mycket för riskbedömning. Metoden innebär att studierna ska bedömas utifrån flera kriterier som rör tillförlitlighet och relevans.

– Förhoppningsvis kan metoden stärka kopplingen mellan akademisk forskning och kemikalielagstiftning. Det skulle vara ett viktigt steg mot att förbättra människors skydd mot farliga kemikalier i vanliga konsumentprodukter, säger Linda Molander.