”Brådskar att bygga ut koldioxidlagring”

Den gröna och liberala tankesmedjan Fores presenterade under fredagen rapporten ”CCS – hjälper eller stjälper klimatet?”.

CCS står för Carbon Capture and Storage, alltså avskiljning och lagring av koldioxid. Metoden innebär att koldioxid som skapas vid industriprocesser fångas upp, avskiljs, komprimeras och pumpas ner i berggrunden.

I Sverige är djupa akviferer, formationer med saltrikt grundvatten, mest lovande för lagring av koldioxid, enligt Fores-rapporten. Potentiella platser finns i sydvästra Skåne och under havsbotten både utanför Skånes kust och söder om Gotland. Även SGU, Sveriges geologiska undersökning, har tidigare pekat ut området söder om Gotland som lämpligt.

I akviferer kan koldioxid lagras genom att den samlas i porutrymmen, att den upplöses i vattnet, att den reagerar med silikatmineraler och omvandlas till fast karbonatmaterial, eller genom att gasen binds till organiskt material.

Koldioxidlagring kan också göras i samband med oljeutvinning. Då injekteras koldioxid ner till oljefyndigheten och gör oljan lättare och mindre trögflytande. Resultatet blir att olja, vatten och koldioxid kommer upp från berggrunden. Vattnet och koldioxiden kan sedan återanvändas till nästa injektion, vilket gör att koldioxiden lagras i systemet.

I dagsläget finns 15 storskaliga CCS-anläggningar i drift. Sju i USA, tre i Kanada, två i Norge och ett vardera i Algeriet, Brasilien och Saudiarabien. Ytterligare sju är under konstruktion.

I de flesta anläggningarna används koldioxiden främst för oljeutvinning. Men i tre fall lagras koldioxiden geologiskt: I Sleipner och Snöhvit i Norge samt i In Salah i Algeriet.

Totalt är alltså 22 anläggningar antingen i drift eller under konstruktion. De kan lagra ungefär 40 miljoner ton koldioxid per år. Men det räcker inte. Enligt en bedömning av IEA behövs totalt 100 anläggningar som kan lagra 300 miljoner ton varje år.

Och koldioxidlagring anses av många nödvändig för att nå klimatmålen. Det har till exempel både FN:s klimatpanel IPCC och EU konstaterat.

Även i Sverige bedöms koldioxidlagring behövas för att landet ska bli klimatneutralt 2050. Men då måste ett genombrott ske för metoden.

Och det brådskar att skapa forskningsprogram och strategi för koldioxidlagring i Sverige, om det ska kunna vara utbyggt i stor skala runt år 2050, konstateras i Fores-rapporten.

När rapporten presenterades på ett seminarium i Stockholm under fredagen deltog även Filip Johnsson, professor på Chalmers. Han menar att det finns flera argument för koldioxidlagring, men påpekar att priset kan bli högt. Omkring 100 euro per ton koldioxid som lagras beräknas prislappen landa på.

Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, tycker att det kan vara en idé att prova så kallad biogen koldioxidlagring, vilket innebär att koldioxid som bildas vid förbränning av biomassa lagras. Eftersom växter binder koldioxid kan sådan ”bio-CCS” leda till ”negativa utsläpp” som gör att koldioxidhalten i atmosfären sjunker.

– Det är en prekär situation, men vi måste ha negativa utsläpp enligt IPCC. Bio-CCS är en av möjligheterna vi har att backa bandet, säger han.

Samtidigt lyfter han fram riskerna med koldioxidlagring, bland annat risken att företag köper sig fria med koldioxidlagring i stället för att trimma sina processer för att få ner utsläppen.

– Man kan inte garantera säkerheten, hur mycket läckage det kan bli, och man vet för lite om vad lagringen kan få för geologiska effekter. Sedan finns det andra problem av ekonomisk karaktär, att koldioxidlagring innebär stora tröskelkostnader, så risken är att det blir för dyrt, säger Svante Axelsson.

Prenumerera på Ny Tekniks kostnadsfria nyhetsbrev!