Energi
Aluminium vapen mot övergödning
Spruta ner aluminium i havsbottnen och väck liv i övergödda vikar. Den radikala metoden testas för första gången i Östersjön. Redan till våren kan algblomningen minska.
En specialbyggd båt stävar fram över Björnöfjärden på Ingarö utanför Stockholm. Under ytan döljer sig 24 rör som sprutar ner aluminium i bottensedimenten, 50 gram per kvadratmeter.
Här gör forskare vid stiftelsen Baltic Sea 2020 ett radikalt försök att bota den övergödda viken. Att den mår uselt står klart när limnologen Emil Rydin halar upp ett bottenprov ur djupet. Stanken av ruttet ägg är ett tydligt tecken på syrebrist. Sedimentprovet är kletigt och svart, men vita fläckar här och var visar att behandlingen börjar ge effekt. Det är aluminiumflock som binder näringsämnet fosfor, boven bakom Östersjöns döda bottnar, igenvuxna vikar och kläggiga algblomningar.
Varje år tillförs drygt 30 000 ton fosfor till innanhavet, framför allt från jordbruk och reningsverk. Länderna kring Östersjön har enats om att minska utsläppen, men även om målen nås så dröjer det flera decennier innan havet har repat sig. Orsaken är att det finns mellan 300 000 och 700 000 ton forsfor i vattenmassorna, som kan trigga igång nya algblomningar långt in i framtiden.
Det problemet försöker forskarna lösa i Björnöfjärden. Planen är att aluminiumet ska fånga fosfor som finns fritt i vattnet och hålla fast näringen i en stabil kemisk förening i bottensedimenten. Då kan algerna inte komma åt den och viken kan vara botad för gott.
– Redan nästa år räknar vi med att algblomningen på vår och höst ska minska rejält. Om fyra-fem år ska viken vara frisk, säger Emil Rydin.
Metoden har använts i sjöar, men det här är första gången aluminium sprids i salta eller bräckta vatten. Att spruta ner kemikalier i havet är kontroversiellt, och forskare som velat testa metoden tidigare har haft svårt att få finansiering. Ett problem är att aluminium har misstänkts ha en koppling till Alzheimers sjukdom, men det har inte kunnat bevisas.
Men forskarna i Björnöfjärden ser inte några risker med projektet:
* Aluminium är ett av de vanligaste grundämnena i bergarter och bottensediment. Det vittrar naturligt och når Östersjön.
* Det binds i bottensedimenten och svävar inte runt som fria joner i vattnet.
* Metoden har testats i försöksbassänger med blåstång, musslor, kräftdjur och spigg. Inga negativa effekter upptäcktes efter ett år.
* Aluminium har länge använts i sjöar och för att rena dricksvatten.
Behandlingen är dyr. Beräkningar visar att det skulle krävas aluminium för mellan 600 miljoner och 31 miljarder kronor för att bota hela Östersjön. Men det är inte målet.
– Att minska utsläppen av fosfor är naturligtvis viktigast. Men vi vill visa att det går att förbättra den ekologiska statusen i utsatta vikar, säger systemekolog Linda Kumblad.
Projektet finansieras av Baltic Sea 2020, en privat stiftelse grundad av finansmannen Björn Carlson som donerat 500 miljoner kronor. Projektet i Björnöfjärden har använt 20 miljoner kronor hittills. Slutnotan är inte fastställd för projektet, som även omfattar att nya våtmarker anläggs och fosforfilter i diken. Allt för att hindra att ny fosfor rinner ut i vattnet och drar i gång algblomningen igen.
Men att behandla Östersjön med aluminium är kontroversiellt. Andra forskargrupper avvisar metoden.
– När man tillsatt kemikalier i havet kan man inte ta bort dem igen om man får oönskat resultat, säger Lovisa Zillén Snowball, maringeolog vid SGU, Statens geologiska undersökning.
För några år sedan deltog hon i en forskargrupp som lämnade rekommendationer till Naturvårdsverket om hur syrebristen i Östersjön ska tacklas. Gruppen avrådde från att behandla bottnar med aluminium då metoden skulle kunna medföra risker för miljön. En farhåga är att den kemiska miljön är annorlunda i det bräckta innanhavet jämfört med sjöar där metoden tidigare använts.
– Det finns ingen quick fix. Att minska utsläppen av näringsämnen är den enda uthålliga lösningen, säger Lovisa Zillén Snowball.
Andra sätt som kan bota vattnet från övergödning
En fyra kubikmeters tank med aluminiumklorid finns i aktern.
I fören sitter en harv med 24 rör, som sänks ner ungefär 15 centimeter i bottensedimenten. Vattenblandad aluminiumklorid sprutar ut genom munstyckena.
Koncentrationen styrs av båtens hastighet för att få rätt dosering.
Hastigheten mäts med ultraljudsinstrument under båten. Maxfarten är drygt 2 kilometer i timmen.
Båten gps-navigerar med tre centimeters noggrannhet.
Den patenterade metoden är utvecklad av företaget Vattenresurs, som har aluminiumbehandlat flera svenska sjöar.
Totalt ska 70 hektar behandlas i projektet, allt på bottnar djupare än 6 meter.
Syrepumpar Pumpa ner friskt ytvatten i djupet så gör syret att fosforn binds i bottnen. Tester har gjorts på labb såväl som i havet. En grupp forskare har utvärderat metoden och konstaterar att den fungerar. Men man vet inte hur ekosystemen påverkas på sikt.
Märgel och filter Det finns fler ämnen än aluminium som binder fosfor. Stiftelsen Baltic Sea 2020 finansierar två nya projekt: Forskare vid Stockholms universitet ska utveckla granulat av biprodukter som i dag läggs i deponi. En sådan är märgel, en kalkrik lera som är en restprodukt vid utvinning av kalksten. En annan är rödslam, en restprodukt från aluminiumtillverkning.
Forskare vid KTH ska undersöka filtermaterial som fungerar som en barriär mellan sediment och vatten. De kan tillverkas av kalkrika bergarter eller vara biprodukter från betongindustrin.
Musslor Blåmusslor filtrerar effektivt vatten, och när de skördas tas fosfor bort från havet. Det var tanken bakom projektet Miljömusslor, som startade 2009. Två försöksanläggningar i full skala byggdes, men odlingarna förstördes av kalla vintrar. Nu är projektet avslutat.
