Provkörning: Franska rivieran tur-och-retur med elbilen Nio EL6

Som barn spenderade jag ofta semestern på vägarna i Europa. På somrarna till Toscana, Bretagne eller Brighton, på vintrarna till Chamonix, Flims eller Kranjska Gora. 

Ett madrasserat bagageutrymme i en Volvo 240, en Walkman och en trave Tintin-album – så såg resan ut. Packningen? Ja, allt stuvades in i en enorm takbox med tveksam trafiksäkerhet. 

Den odödliga vita kombin ”Slodan” samt en far med enorm längtan till målet tuggade autobahn-mil snudd på dygnet runt – och så var vi framme. Visst vart det ett och annat stopp på vägen, men vid varje kisspaus togs tillfället i akt att tanka och som ung gosse hade jag (och bröderna) knappt tvätta händerna innan det var dags att sadla upp igen. Möjligtvis var det att det skulle rökas en gul Blend (fadern) som kunde försena avstampet något.

Men det var en annan tid. Det är länge sedan Slodan stämplade ut, bälteskravet i baksätet kom och 240:n utgick ur Volvos modellprogram. Numera är det elektrifierat som gäller. Men vad innebär det för de långa resorna på el – och vad kostar egentligen ett längre äventyr?

Med de tankarna som utgångspunkt tog vi siktet på franska rivieran för att anno 2024 återbesöka bilsemestern: en tur/retur Stockholm – Menton. 

Bilen som skulle betjäna äventyret var en Nio EL6. En lagom stor crossover som utöver normala snabbladdningar även har möjligheten att byta hela batteripacket på fem minuter. Attraktivt med tanke på att det var dryga 260 mil enkel resa. Dock ska det sägas att det bytesmöjlighetern längs vägen finns i Sverige, Danmark, Tyskland (Nio har totalt 56 stationer i Europa) – därefter är det vanlig laddning som gäller. 

Resan

Sträckan som ska tillryggaläggas på nervägen, Nacka, Sverige–Menton, Frankrike, är på 240 mil helt utan avstickare. Returresan blir i ett delvis annat spår och närmare 300 mil. Körningen sker i juli, strax innan den tyska semestern drar igång.

Dag 1: Stockholm–Köpenhamn (Kastrup)

Jag lämnar Stockholm efter morgonrusningen med siktet på att vara i Köpenhamn på eftermiddagen. 

Första etappen blir till Mantorp där ett batteribyte är inplanerat, sedan ta sig ned till Ljungby för en laddning. Detta ska göra att vi klarar av sträckan utan större stopp.

Och det rullar på oerhört smidigt. Förvisso blir första stoppet lite väl nära om man skulle fått bestämma helt själv, men eftersom det bara tar fem minuter att få sitt batteri bytt är det utan sorg jag snabbt lämnar orten och blåser vidare. 

När jag angör Ljungy Lagan blir det Ionity och där fungerar inte appen. Irritationen är stor, men det går ju att lösa med kortbetalning. Under tiden bilen laddar köper jag en glass samt passar på att besöka Cliff Burton-muséet. 

Första dagsetappen slutar sedan i ett garage vid Kastrup. Här ställs Nion på laddning ett par dagar medan unge herr Björklund passar på att provköra Peugeot 5008.

Dag 2: Köpenhamn–Kassel

Vi börjar dagen med att sikta nosen mot Rødby för att ta färjan till Tyskland. Därefter får vi se hur länge orken håller. Humöret är på topp och så är även batterinivån efter att bilen har stått på garageladdning hela vägen till 100 procent. 

Det bär av, men så fort den danska huvudstaden lämnats kommer regnet. Och det öser ned vilket i samband med 120 km/h hastighet samt en önskan att komma med en tidigare än tänkt färja gör att förbrukningen drar iväg. Men när vi som näst sista bonusbil rullar ombord på M/F Prinsesse Benedikte känns det värt det. Vinst!

Som elbilist är humöret precis som laddnivån i batteriet. Jollrande glad när man är på plus 80 procent, lite mindre samtalsvänlig när det är under 20. 

Lägg till att nästa stopp, laddningen i Lübeck, blir irriterande. Shell som har en bra och täckande app har den värdelösa egenheten att på vissa stationer ha krav på laddbricka för att kunna ladda via appen. Denna har jag självklart glömt vilket gör att det blir till att hala fram kortet, slå in mejladress och uppleva allt strul kring detta. För att stilla missnöjet kombineras laddningen med en lunch.

Kontrasten när vi några timmar senare i Großburgwedel rullar in till Nios bytesstation kunde inte vara större. Ett par tryck på skärmen och bilen löser resten själv. Fyra minuter senare – redo med 92 procent i ”tanken”. 

Ett par tyskar står vid snabbladdaren bredvid och tittar på.

– 400 km på fyra minuter …. Det tar mer än 40 minuter för mig, säger en BMW-ägare. Bredvid står en ID3-förare och instämmer i att det skulle vara smidigt att bara kunna byta batteriet. 

Körningen efter blir ett tradigt autobahnpass. Så pass att dryga två timmar får räcka innan besättningen ger upp och beslutar att Kassel får duga för övernattning. 

Dag 3: Kassel–Mulhouse

Ny dag, nya äventyr. Eftersom bilen inte ens har halvfullt batteri blir den första sträckan kort. Runt 80 km och ett autobahn-rastställe. Här har Mer ställt upp en laddare som vi lånar dryga kvarten – vilket räcker mer än nog för att nå vårt riktiga etappmål Frankfurt. 

Varför Frankfurt? Jo, där finns en bytesstation och i jämförelse med att ladda är det fruktansvärt trevligt att bara närma sig dessa gråa lådor, trycka på en knapp och så är det mer eller mindre klart. 

När vi rullar av vägen för lunch i Edesheim är det egentligen ”fel” nivå för laddning i bilen. Men eftersom det står en eldriven långtradare och laddar vid en av snabbladdarna (samt blockar resten) innebär det att lilla jag får husera vid 50 kW- stolpen. Så det passar rätt bra ändå.

Dryga halvtimmen senare är vi mätta, belåtna och fattiga. Säga vad man vill om autobahn, men matkvaliteten längs med vägarna är erbarmlig jämfört med det man betalar för den.

Sista etappen lägger vi därför om och vi beslutar att köra in i Frankrike i hopp om bättre kulinariska upplevelser. Förbi Strasbourg och en kort vistelse i Colmar för en liten rundtur i det som kallas för ”lilla Venedig” innan vi slutligen når dagsmålet Mulhouse.

Dag 4: Mulhouse–Menton

Den avslutande resdagen söderut är den mest intressanta. Nu ska vi ta oss från Frankrike via Schweiz och Italien för att slutligen anlända till Menton på franska rivieran.

Precis som tidigare blev det ingen laddning över natten och i stället blir första etappen till närliggande Saint Louis för en laddning som förhoppningsvis ska ta oss en bit in i Schweiz. Vi provianterar även något där, för om man tycker att tyska autobahn-inrättningarna är överprissatta är det inget jämfört med hur det ser ut i alplandet.

Vi rullar in i Schweiz, köper motorvägsvignette (årskort för att få köra på motorvägar) och sedan är det bara att köra på. Efter att ha laddat i Schattdorf (återigen var Ionity-appen nere, så det blev kortladdning) är det en blandning av dramatiska vyer – och dramatiska köer.

Inför Gotthardstunneln är det alltid kö, så ock denna gång. Bilen är flink nog för att undvika hälften av dem, men när det inte går är det bara att bita i det sura äpplet och köa på. Nions körassistent med köfunktion är dock ypperlig. Den lunkar på i takten och gör att man inte behöver trycka igång bilen efter varje stopp – oerhört uppskattat i den här situationen.

Efter kön är det dock härligt nog mycket nedför. Den 23 km långa tunneln sluttar lätt och i kombination med 70 km-gränsen gör det under för förbrukningen.

Inträdet Italien till utträdet ur samma land är ett tradigt tullande. Utöver att det innebär många stopp är kostnaden för att köra på dess vägar rejäl. Därtill är det i Italien som den mest negativa laddupplevelsen inträffar. När vi svänger in för laddning vid en Ionity/McDonalds är det kaos och kö. Här blir det lite extraväntan innan vi kommer fram, men inte allt för lång tid går till spillo.

På vägen tillbaka till Frankrike blir det även ett sista taktikstopp för laddning, även denna gång på Ionity.

När vägs ände, Plage de Fossan i Menton, till slut nås ställer jag upp bilen på en destinationsladdare och går för att ta en glass. Väl tillbaka står en grupp och betraktar bilen. De diskuterar och otippat kommer de fram till att det är nån form av Porsche innan jag kan rätta dem. Intresset för bilen är dock påtaglig och när jag visar film på batteribyten blir de imponerade.

”Kul”, säger en av dem innan de hoppar in i sin slitna Renault Twingo och drar iväg. 

Hemvägen: Menton–Stockholm

Menton–Grenoble

Efter att ha tittat på Medelhavets vågor, köpt en fika i Monaco samt tuggat på några lokala anrättningar ett par dagar är det dags att åter rikta nosen norrut. Denna gång är dock tanken att skippa Italien och köra via Grenoble. 

Ett skäl är att lavendelfälten blommar för fullt och det vill man ju inte missa. 

Vägen är även en annan orsak. Visst blir det lite tradig motorväg längs med Rivieran, men upp mot Valensole och vidare är den riktigt trevlig. 

Vi börjar resan med bra laddning och gott humör. Det senare törnas något av alla dessa vägavgiftsstopp. Sex betalstationer senare når vi de vägar där vyerna är finare och miljön mer pittoresk. 

Något som dock inte är lika trevligt är att det är söndag, vilket innebär att mycket är stängt – och när vi ska angöra snabbladdaren i Manosque befinner den sig bakom en låst bom på Lidl-parkeringen. Nej, i stället blir vi hänvisade till en avlägsen rackarns laddare vilket innebär en föga tillfredställande hamburgelunch i bilen. Under lunchen kan vi även konstatera att de 32 graderna ute och det initialt stora andelen motorvägar påverkar hur mycket energi bilen gör av med, 2,55 kWh/mil i snitt är högt.

Andra benet upp mot Grenoble flyter dock på fantastiskt – inte minst eftersom den sista milen in mot ”Alpernas huvudstad” sker i nedförsbacke som gör underverk för förbrukningen. Att se hur antalet km i räckvidd ökar när man rullar på är oerhört tillfredställande.

Dag 6: Grenoble–Freiburg

Eftersom vi valde Molhouse på vägen ned, blir det universitetstaden Freiburg på den tyska sidan på vägen upp. Och återigen blir det till att korsa Schweiz – vi måste ju få ut värdet av att det köptes en vignette på vägen ned. Den västra delen av alplandet är kanske inte lika dramatisk som den östra, och dagen handlar mer om att ta sig fram än att se något speciellt.

Freiburg väger dock upp den händelsefattiga dagen då jag dels får titta på gammal arkitektur, inmundiga den bästa pistageglassen jag någonsin ätit (blev dubbla besök) samt drabbas av en väldigt lokal orkan (!).

Dag 7: Freiburg–Braunschweig

För dagen står ett redigt autobahnpass på schemat. Lite tradigt eftersom vi inte kunde ladda över natten. Det innebär att etapp ett tar sikte på en Tesla Supercharger bara dryga 13 mil norr om Freiburg. 

Det är en dryg laddning, eftersom den ligger fel i tiden och detta ger sedan följdproblem i schemat. Lunch sker därför i samband med ett batteribyte, vilket innebär att tidsvinsten försvann.

Väl framme i Braunschweig hittar vi garage med laddning, vilket känns bra eftersom tanken är att sporta hela vägen hem till Sverige dagen efter. 

Dag 8: Braunschweig – Helsingborg

Efter en regnig kväll i ett ganska händelsefattigt Braunschweig är målet för dagen att ta sig hem till gamla Svedala. Den här gången ratar vi dock färjan och väljer att köra över Stora Bält. Tidsförlusten ska vara någon halvtimme, men med tanke på den allt tätare trafiken i norra Tyskland är jag inte så säker på att det kommer tappas tid.

Eftersom vi har fullt batteri kan vi knappa in en första etapp på 30 mil, vilket känns bra. Här blir det en Tesla Supercharger och lunch. På plats är det bystfullt och den tillgängliga effekten blir lidande. Men trots att vi laddar i runt 90 kW hinner Tesla-appen börja varna om straffavgifter för att vi ”överladdar” (laddar mer än 80 procent) innan lunchen är avklarad.

På vägen till Sverige hinner vi även med ytterligare ett batteribyte i Danmark. Väl framme i Helsingborg blir det att ställa sig på en en p-plats med laddning. Perfekt upplägg för sista resdagen.

Dag 9: Helsingborg–Stockholm

När hemmet hägrar efter lång resa är äventyrslustan ganska slutkörd. Varenda minut extra ett stopp kan ta känns plågsamt – så här ska vi försöka maximera batteribytes-potentialen.

Men med det sagt ... man kan ju inte åka förbi Gränna utan ett besök på polkagrisfabriken, eller hur? Därför går första delresan till Gyllene uttern för att köpa några strutar godis. Där sätter vi även bilen på kort laddning, bara så att vi kan ta oss till Mantorp för nästa byte. 

I Mantorp blir det även lite lätt lunch innan vi för sista gången sadlar upp för slutetappen.

När vi angör Stockholm är det bra marginal i batteriet. Dryga 540 mils resa, franska rivieran tur och retur är avklarad.

Kostnader resan upp

Totalt kostnader ned: 6 757 kr

Totalt kostnader upp: 5 881 kr

Total kostnad tur och retur: 12 638 kr

Summerat

Att köra bil genom Europa är en stundom underbar upplevelse. Att göra detta med elbil ändrar inte den grundpremissen. För dem som kör de större transportvägarna söderut är det inga problem att lösa laddning. När man väljer vägar något bortom dessa krävs det lite mer planering, men det lär inte komma som en överraskning.

Som långresebil visade sig Nio EL6 vara en ruggigt trevlig kamrat. Det är hög komfort och överlag genomgoda kvaliteter i bilen. Head up-display, bra ljudanläggning, säten med massage och ventilation samt passande utrymmen för packning. 

Inför resan var jag inte helt övertygad om att jag skulle klara mig på den inbyggda navigationen. Nio har ju inte stöd för telefonspegling. Men jag får erkänna att jag saknade inte Apple/Google-alternativet en enda sekund. Navigationen var lätthanterlig, appen för att se bil och laddstatus är bra och sett till det digitala är ägarupplevelsen bättre här än hos de flesta andra.

Jag ska säga att jag aldrig var orolig inför den långa körningen med elbil. Sedan tidigare vet jag att det finns bra laddning att hitta längs med de stora vägarna. Att byta batterier var dock ett nytt inslag i långresan. Och ja, det är ett plus att få ett ”fulladdat” batteri på bara några minuter.

Nios tanke om ”power journeys”, att långresorna ska gå snabbare än hos konkurrenterna, är i grunden god: batteribyte på samma tid som en tankning. Jag är säker på att 1984, med det körmönster min far hade på kontinenttripparna, hade det varit ett måste.

Men samtidigt, det är inte helt lätt att maximera fördelarna. En normal familj, där det behövs toalettbesök, lunchstopp och bensträckare lirar inte alltid med det batteribytar-nät som byggts upp. 

Flera gånger blev det så att man gjorde batteribytet, för att sedan åka och äta lunch någonstans – vilket innebar att den reella tidsvinsten blev noll.