11 Kullagret
Vatten är en förutsättning för liv, men kan skapa en upplevelse som sträcker sig från underbart till förskräckligt. Kalle Anrell hittar tekniken som gör livet bättre.
Egentligen vilar en stor del av 1900-talets framgångsrika svenska industrisamhälle på lerfötter. Och kullager. Om inte blåleran legat så tjock längs Göta älv skulle SKF och Volvo inte ha kommit till och Asea och svensk stålindustri skulle ha vuxit långsammare. Kullagret satte snurr på industrialiseringen. I slutet av 1800-talet låg Gamlestadens textilfabriker längs älvstranden. Vävstolarna var remdrivna från långa axlar i taket. De var utrustade med en nymodighet, kullager från Tyskland. Principen för kullager var känd sedan länge men lagren hade en nackdel som begränsade användningen: De var styva och krävde en mycket noggrann uppriktning av axlarna. Men de usla grundförhållandena i Gamlestaden fick byggnaderna att sätta sig av och till, drivaxlarna blev snedställda och lagren gick varma. Den ingenjör som ansvarade för driften, Sven Wingquist slet med problemet och fick plötsligt en lysande ingivelse:
Genom att göra lagerytorna i ytterringen sfäriska kunde man skapa ett lager som ställde in sig självt, som inte påverkades av måttliga vinkelfel. Gamlestadens ägare var framsynta nog att inse det sfäriska kullagrets möjligheter. 1907 grundades Svenska Kullager Fabriken som ett avknoppningsbolag till Gamlestaden, med Sven Wingquist som verkställande direktör. Tio år senare hade SKF växt till 4 300 anställda. Senare startades Volvo som en avknoppning från SKF. Det sfäriska kullagret föddes som en ingivelse hos en ensam uppfinnare. Men SKFs fortsatta teknikutveckling är bland de första svenska exemplen på storskalig, systematisk industriforskning. Det gäller bland annat utvecklingen av de första rulllagren.