”Vi kan dela mycket mer – för hållbarhetens skull”

Sverige ligger långt fram inom hållbarhetsområdet och rankas av FN som det OECD-land som kommit längst. Men det finns en risk att Sverige bygger in tekniska systemfel som gör det svårare att nå hållbarhetsmålen. Det är dags att formulera en politik för ökad ”samnytta” inom teknikområdet.

Som medlem i Institute of Electrical and Electronics Engineers, IEEE – världens största organisation för tekniska experter – har jag förmånen att ingå i den grupp som ska ta fram en ny arkitektur, en standard, för Sakernas Internet och Smarta Samhällen. En öppen standard som gör att saker och sensorer kan kommunicera med varandra på ett säkert sätt oberoende av underliggande teknologi, och oberoende av leverantör.

Vårt arbete går nu in i en slutfas, efter sju års arbete och intresset är stort. Många industriländer ser att den nya teknologin möjliggör en hållbar återindustrialisering på bred front.

Bara en åt gången

Hållbarhetsdiskussioner kretsar ofta kring hur man kan minska på resursslöseri och få till stånd mer återvinning längs tidsaxeln, som återvinning av sopor eller resurs-poolning. Flera kan dela en dyr resurs, som en bil, men alltid bara en åt gången. Mindre fokus läggs på hur man kan åstadkomma samtidig användning i realtid för att minska på resursåtgången.

En elektronisk enhet som utför en enkel uppgift, exempelvis att mäta vattenförbrukning, kan ha många användningsområden. Vattenbolaget vill veta hur mycket vatten som förbrukas, fastighetsskötaren (och kanske försäkringsbolaget) vill få tips om eventuella läckage och hemtjänsten vill veta att inga olyckor skett i hemmet. Detta går att utläsa från samma vattenmätare, dock av olika användare.

Företag tvingas ofta installera parallell teknik som gör samma sak, eftersom man inte kommer åt redan existerande teknik. Detta leder till ökad resursanvändning, högre kostnader och minskat utrymme för innovation. Ibland tvingas man att avstå från att erbjuda vissa tjänster, av kostnadsskäl.

Över domängränser

Åtkomst till existerande teknik är ofta begränsad både tekniskt, och av långsamma och dyra processer. Företag vill heller inte släppa in konkurrens. I alla dessa exempel utnyttjas inte tillgängliga resurser optimalt. Med en gemensam standard som möjliggör sömlös kommunikation över domängränser, där företag och privatpersoner kan få betalt för att dela med sig, kan alla ha nytta av varandras investeringar genom vad vi kallar ”samnytta”. Summan av gemensamma insatser är större än ingångsvärdena, 1+1 blir mer än 2.

Många städer tävlar nu om att bli ”världens smartaste stad”. Man vill åstadkomma förändringar i det stora, som att med nya system kunna analysera trafikflöden i realtid för att minska trafikstockningar, dels i det lilla, som att lära soptunnor att tala om när de är fulla så de kan tömmas effektivt. Ambitionerna är höga och resurserna man skjuter till stora, men risken är uppenbar att politikerna bygger in systemfel i sina ansträngningar.

Hög prislapp

Istället för att investera i en infrastruktur för det smarta samhället, baserat på internationella standarder som möjliggör samnyttjande av resurser mellan olika aktörer, hoppas man att marknaden ska lösa problemet spontant.

Man bjuder in företag i offentliga upphandlingar för att leverera specifika lösningar inom Sakernas Internet, inklusive infrastruktur som företagen själva får specificera. Det innebär oftast skräddarsydda lösningar, ofta tillhandahållna av globala teknikföretag med hög prislapp som dessutom binder upp det offentliga över långa tidsperioder och effektivt utestänger lokala teknikentreprenörer. Lösningarna kan inte återanvändas eller samnyttjas på grund av bristande koordinering och standarder.

Maximera kontroll

De stora aktörerna vill samla data i egna datacenter med begränsad interoperabilitet, för att maximera kontrollen över ”kunden”, som samhället har blivit för dem. Det ligger därför inte i deras intresse att själva bygga in stöd för samnyttjande på enhetsnivå, då de riskerar sin verkliga affärsidé: Datakraft i molnet. De vill att allt går via deras datacenter. Problem med personlig integritet kommer sedan som ett brev med posten. Aningslöst leds samhället in i en teknisk rävsax av våra politiker.

Regeringen borde skyndsamt tillsätta en kommission för Sakernas Internet med experter från företag, akademi och offentlig sektor. Syftet bör vara att definiera en teknisk infrastruktur för framtidens smarta hållbara samhällen, baserad på internationella standarder som tjänar samhällets syften, skyddar invånarnas personliga integritet, samtidigt som det maximerar samnytta, teknisk innovation och lokal företagsamhet.

Peter Waher, medlem i flera av IEEE:s arbetsgrupper om IoT och medgrundare av Trust Anchor Group