Forskare: ”Sverige behöver en ny nationell datainfrastruktur”

Sverige har länge legat i topp i internationella mätningar av länders digitaliseringsgrad. Men under senare år har Sverige haft en stadigt nedåtgående trend. År 2015 var Sverige rankat som etta i EU:s Digital Economy and Society Index (DESI).

Sedan dess har landet rört sig mellan en andra- och tredjeplats för att 2022 halka ner till fjärde plats, omsprungna av Finland, Danmark och Nederländerna (DESI 2022). I OECD:s Digital Government Index från 2019 placerades Sverige på sistaplatsen (av 33). 

Idén om att varje enskild organisation i offentlig sektor ska äga sin interna infrastruktur för data behöver överges.

Det är förvånande eftersom dagens krav och resurser från politiskt håll gällande digitalisering är tydliga och väl tilltagna. Vad ligger bakom denna paradoxala situation? Vi ser tre huvudsakliga motsättningar: 

1. Bygga infrastruktur vs. ”använda fram” infrastruktur 

Sveriges digitaliseringsinsatser utgår från en infrastruktur som utvecklades under en tid av djup it-expertis. Stora statliga satsningar på bredband och it i skolan och hemmet under 90-talet och tidigt 00-tal skapade en infrastruktur som möjliggjorde innovationer med globala genomslag såsom Skype, Minecraft och Spotify.

Samtidigt flyttade it alltmer ut från serverrummet till var människas hand. Därför har digitaliseringsforskningen lyft fram värdet av gräsrotsinitiativ och improviserad digital innovation. Fokus har alltmer hamnat på användande. I målen för Sveriges digitaliseringspolitik kan vi läsa att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”.

Plattformar som Ios och Facebook har lärt oss att det till och med går att ”använda fram” nya organisatoriska infrastrukturer. Med detta fokus på användande verkar det som att vi glömt bort att också Sverige behöver kompetens för att vidareutveckla den nationella it-infrastrukturen eller kanske bygga en helt ny. 

2. It-expertis vs. domänexpertis 

Dagens digitaliseringsinsatser genomförs ofta i korta projekt. Men för att bygga infrastruktur behövs långsiktiga resurser, en tydlig färdplan och kontinuitet. Digitaliseringen av det svenska samhället och naturen utförs ofta av domänexperter (till exempel Skogsstyrelsen, Lantmäteriet, Kungliga biblioteket) genom regeringsuppdrag eller statligt finansierade innovationsprojekt. Det försvårar byggandet av generell infrastruktur för flera domäner.

Det är ett rimligt antagande att domänenexperternas förståelse upprätthålls och att deras användandemönster påverkar utformningen. Åtminstone lär det bli svårt att implementera sådant som skulle vara direkt obekvämt eller försvåra domänorganisationens arbete, även om en sådan lösning kan vara bra för andra. 

3. Kontextuell vs. universell digitalisering 

Sverige införde tidigt e-förvaltning och det bidrog till synen på landet som en ”ledare” inom digitalisering under 2000-talet. Den senaste tidens digitaliseringssatsningar verkar dock mer baserade på extern motivation.

Sverige mäter sig alltmer mot andra länder via så kallad riktmärkning (benchmarking). När EU introducerade State of the Digital Decade Report (2023) hamnade Sverige under medelvärdet på den nya indikatorn Access to e-health records. Det går inte att konstatera några direkta samband, men vi noterar att Regeringskansliet lanserade ett flertal initiativ inom e-hälsa under 2023 och 2024.

Till exempel tillsattes en nationell samordnare för digital infrastruktur i hälso- och sjukvården. Genom internationella mätningar av länders digitaliseringsgrad kan olika länder jämföras på ett enkelt sätt och de kan vara en väg mot gemensamma standarder. Men om länder agerar för att få sina resultat att se bättre ut kan oavsiktliga konsekvenser uppstå. Både digitaliseringshistorik och incitamentsstrukturer kan se helt olika ut i dessa länder.

Länder som använder mätningarna för att analysera den egna situationen kan landa i slutsatsen att det är just deras lokala, kontextuellt inbäddande perspektiv som är problemet. Det uppstår en motsättning mellan idéer om en slags universell digitalisering och förståelsen av digitalisering som produkten av en lång kontextuell lärandeprocess. 

Vad behöver Sverige? 

Det är tydligt att Sverige behöver en ny nationell infrastruktur där data kan lagras, överföras och delas på ett säkert sätt. Tyvärr kör vi fast i att försöka ”använda fram” infrastruktur genom distribuerad innovation och lokalt domäntänkande.

Sverige behöver i stället en organisation med expertis för att bygga, underhålla och vidareutveckla en nationell infrastruktur där data är kärnresursen. Sverige behöver inte överge sin digitaliseringshistorik och kontextuella förståelse till förmån för universella principer. Däremot behöver idén om att varje enskild organisation i offentlig sektor ska äga sin interna infrastruktur för data överges. 

 En nationell infrastruktur betyder inte att offentlig sektor förlorar ägandeskap eller inflytande över sin data, med dess roll i digitaliseringen förändras. Det kommer leda till att: 

• Dubbellagring, bristande interoperabilitet och inlåsningseffekter undviks. 

• Lagar såsom gdpr, öppna datalagen och offentlighets- och sekretesslagen blir enklare att följa. 

• Medborgare, handläggare vid myndigheter, forskare vid universitet och utvecklare vid företag får lättare att hitta och använda data om samhället och naturen. 

• Datadrivna innovationer kan skalas upp snabbare och enklare. 

Jonathan Crusoe, fil.dr i informationssystem, Högskolan i Borås och Swedish Center for Digital Innovation, Göteborgs universitet 

Daniel Nylén, docent i informatik, Swedish Center for Digital Innovation, Umeå universitet 

mer att läsa

”Vi behöver mångfald inom ai – inte att regeringen dejtar Microsoft”

Google-chef: ”Dagens AI för kraftfull för att inte regleras”

”Skatteverket blir digital pionjär – när följer resten av offentlig sektor efter?”