Eva von Bahrs teorier var Sveriges viktigaste bidrag till kvantfysiken

Eva von Bahr skrev en gång: ”När jag själv ser tillbaka på mitt liv, förefaller det mig som ett dimmigt landskap. För det mesta är dimman så tät att inga konturer skönjas.”

Hennes gärning har även till viss del fallit i glömska för oss andra, 59 år efter hennes död. Men faktum är att hon under sin akademiska karriär intog en position få andra svenskar – särskilt svenska kvinnor – kunde mäta sig med.

Eva von Bahrs intresse för vetenskap drevs enbart av lust och nyfikenhet. Hon föddes in i en välbärgad familj 1874, och hade egentligen inte behövt studera om hon inte ville. Men det gjorde hon.

1908 disputerade hon vid Uppsala universitet, med en avhandling om tryckets inverkan på gasers absorption inom det infraröda spektrumet. Därefter kunde hon titulera sig Sveriges första kvinnliga docent i fysik.

Detta sågs dock inte enbart som något positivt av hennes samtid. När hennes närmaste förtrogne, professor Knut Ångström, gick bort 1910 blev plötsligt klimatet för kvinnliga forskare på Uppsala universitet svårare än förut. Eftersom akademiska befattningar enligt lag inte fick innehas av kvinnor var det uteslutet att låta Eva von Bahr ta över professuren. I stället tilläts hon enbart fortsätta undervisa som vikarie. Hon försökte söka sig till Chalmers, men fick kalla handen även där.

Så Eva von Bahr fick erkänna sig besegrad – och ta sikte på kontinenten i stället. År 1913 lyckades hon få en position på institutionen för fysik vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Inte för att denna institution var mindre konservativ än de svenska – men von Bahr imponerade så storligen att hon ändå fick göra en viss Lise Meitner sällskap som kvinnlig forskare (utöver manliga kollegor som Max Planck och Albert Einstein). Nu kunde hon äntligen fortsätta med sina studier, med inriktning på absorptionsspektrumet för vattenånga.

Redan 1914 inträffade dock två saker som tvingade in hennes liv på en helt ny bana. Dels insjuknade modern Elisabeth, vilket föranledde att Eva återvände till Uppsala. Dels utbröt första världskriget, vilket gjorde det svårt att återvända till Tyskland.

Åren som följde tillbringade von Bahr något mer anspråkslöst, som lärare i fysik, kemi och matematik på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna. Efter att ha gift sig med bokhandlaren och lärarkollegan Niklas Bergius slog hon sig därefter till slut ner i Kungälv.

Men hon hade kvar sina kontakter med den akademiska världen. När hon fick reda på att den judiska vännen och kollegan Lise Meitner var på flykt från nazisterna 1938 lyckades von Bahr se till att hon fick inresetillstånd i Sverige.

Det var dock inte bara genom att undsätta ett av 1900-talets största vetenskapliga genier som Eva von Bahr lämnade ett permanent avtryck i historien. Även hennes egen forskning om infraröda strålars absorption i gaser har fått långtgående konsekvenser – både som bidrag till kvantfysiken, och vår förståelse för växthuseffekten.

På så vis lyckades Eva von Bahr, vad hon än själv tyckte om sitt liv, få dimman att lätta kring några av vår tids svåraste vetenskapliga frågor.