Hitlers hämndraket slog ned i Småland

<p>Vid gården Gräsdal hörde Robert Gustafson och hans son Ivar en bedövande knall. Hästen Daisy knäade och flydde i panik. Träd knäcktes, och fönster trycktes in över hela bygden. Robert Gustafson tittade upp mot himlen och såg en skur silverglänsande fragment falla över skogen.</p> <p>Hemvärnet var snart på plats, och strax efteråt tekniker från flygflottiljen F12 i Kalmar. De insåg snabbt att det inte var fråga om en flygolycka. Fragment av aluminium och stål hade spritts över flera kvadratkilometer. Kabeltrassel hängde i träden. Det största fyndet var den 450 kilo tunga timglasformade förbränningskammaren. Vid nedslagsplatsen fanns en krater, fem meter i diameter och två och en halv meter djup.</p> <p>Två ton skrot samlades hastigt ihop och fraktades till Kalmar, sedan vidare till Flygtekniska försöksanstalten i Bromma i Stockholm. Att farkosten inte var ett flygplan, och att den var tysk, stod klart med en gång. Den fick namnet Bäckebotorpeden, med terminologi lånad från flottan.</p> <p>I själva verket kom skrotet från en experimentell V2-raket. Dessa hade ännu inte börjat användas mot Storbritannien, och ingen utanför Tyskland hade kunnat studera det topphemliga och i stort sett okända vapnet.</p> <p>V2-raketen i Bäckebo, med serienummer 4089, hade kommit vilse från en uppskjutning vid raketbasen i Peenemünde. Den hade utrustats med radiostyrning och den ovane operatören tappade kontrollen när raketen gick genom molntäcket. I stället för att landa i havet vid Bornholm fortsatte den över den svenska gränsen, in i Småland.</p> <p>Den topphemliga utredningen i Bromma gjordes under ledning av professor Gustav Boestad. Gruppen hade bara några dagar på sig. Det blev ett svårt arbete. Raketen hade exploderat på hög höjd, sannolikt på grund av ett fel i bränslekammaren, och fallit ned över åkrar och kärr som smådelar och fragment. För att ta reda på hur högt över Bäckebo den exploderat släppte utredarna plåtbitar från Tranebergsbron. De kom fram till att den antagligen förstörts på 1 500 meters höjd.</p> <p>De svenska teknikernas snabbutredning var i stort sett på pricken, trots att det var svårt att bedöma både vikt, längd och bränsle. Svenskarna gissade på något med kaliumpermanganat, och kanske koncentrerad vätesuperoxid som andra komponent. Rodren som satt i raketutblåset "tyder på att torpeden är avsedd för mycket höga höjder". Det stämde med en uppskjutning från Peenemünde.</p> <p>Kostnaden för raketen bedömdes som mycket hög, 250 000 kronor. Därför trodde svenskarna att det inte skulle vara lönsamt att förse den med en sprängladdning som var mindre än 1 000 kilo, och bara om den bestod av ett okänt, extra kraftfullt sprängämne. </p> <p>I själva verket använde V2-bomberna Amatol, en blandning av dyrt TNT och billigt ammoniumnitrat. Det var ett sätt att dryga ut sprängämnet utan att förlora alltför mycket kraft. </p> <p>Bäckeboraketen hade ingen stridsspets monterad, men möjligen en liten sprängladdning som skulle förstöra den så att den inte hamnade i fiendens händer.</p> <p>Detaljerna i konstruktionen, framför allt styrningen, gick inte att återskapa. I rapporten skriver byråchefen Henry Kjellson: "Inför många detaljer står man för närvarande frågande beträffande deras funktion. Flertalet av dessa detaljer äro av elektrisk karaktär..."</p> <p>Från fragmenten av radiorör, elektronikkomponenter och ledningar gick det i alla fall att se att raketen varit utrustad med telemetriutrustning för att följa hastighet och höjd, och att den kunde styras mot målet genom att slå av motorn i rätt ögonblick.</p> <p>Vid den här tiden hade de allierade ännu inte kommit över någon V2-raket. Den stora bombningskampanjen med de mer primitiva V1-raketerna mot England var över, och britterna letade desperat efter information om nästa tyska vapensystem. </p> <p>Mot ett löfte om en leverans av Spitfire-flygplan skickades raketskrotet därför från Sverige till London med ett amerikanskt flygplan. Flygingenjören Martin Fehrm, senare generaldirektör för Försvarets forskningsanstalt, fick uppdraget att köpa många stadiga resväskor för att kunna kamouflera skrotet som vanligt bagage.</p> <p>För raketprogrammets chefer på basen i Peenemünde innebar händelsen en allvarlig säkerhetsläcka. Den militärt ansvarige, generalmajor Walter Dornberger, fick förklara för sina överordnade att det antagligen inte skulle gå att rekonstruera raketen, och att det hur som helst knappast vara möjligt att utveckla något försvar mot den. Hitler ansåg att felflygningen kanske hade en positiv sida. Sveriges regering hade fått en påminnelse om de tyska vapnens räckvidd.</p> <p>Den 31 juli påbörjade tekniker hos Royal Air Force en rekonstruktion av Bäckebo-skrotet. Två månader senare började V2-raketerna regna ner över England.</p>