”Vi är inga skattesmitare – vi bygger företag”

Samhället förändras just nu i snabb takt, inte minst för företag och arbetstagare. Teknikutveckling och värderingsskiften driver på en utveckling mot nya företags- och ägandeformer och då många lagar och regler är skriva utifrån givna, traditionella företagsformer, uppstår konflikter. I dag står vi inför flera avgörande frågor; kommer våra lagstiftare, politikerna, att försvara gamla regler och principer eller anpassa dem för att stödja utvecklingen?

Företaget som jag är vd för skapades utifrån en idé om att bygga ett företag som skapar riktig arbetsglädje till medarbetarna. Ett konsultföretag som satsar på människorna, inte på kvartalsekonomi eller kostnadsjakt.

En central del för att förverkliga detta är att företaget är helt och hållet ägt av medarbetarna själva. Vi var redan från början övertygade om att det skulle göra företaget mera livskraftigt, med motiverade medarbetare som vill utveckla både sig själva och sitt företag. Det gör i sin tur våra kunder glada och framgångsrika.

Och nu, tre år efter starten, vet vi att det är så. Vi har blivit över 160 medarbetare, får toppbetyg av både dem och våra kunder, och vi är lönsamma.

Vi ville uppnå långsiktig, lönsam tillväxt genom att sätta medarbetare i första rummet, inte växa på deras bekostnad. Anledningen till upplägget med medarbetarägande har aldrig varit att åstadkomma skattefördelar. Därför känns det orättvist att politiker diskuterar utifrån motsatt perspektiv och målmedvetet agerar för att hindra utvecklingen att företag ägs av sina anställda. Hur ska man annars tolka den pågående 3:12-utredningens direktiv?

De medarbetare som blir delägare hos oss får marknadsmässig lön som de betalar mycket inkomstskatt för. De betalar dessutom marknadsmässigt pris för sin ägarandel och behöver därför ta på sig en finansiell risk. Uppgörelsen är bara bra om vi utvecklas så pass väl att ägandet ger utdelning och att insatsen kommer tillbaka den dag ägaren (eller alla ägare) säljer. Eventuell vinst är alltså en inkomst med helt andra förutsättningar än vanlig lön.

Det överskott som vi får ihop om vi gör det bra tillsammans ska enligt lagstiftningen i första hand ses som lön och belastas med 55-60 procents inkomstskatt. Trots att det bygger på en egen marknadsmässig kapitalinsats och trots att samma person redan har en marknadsmässig lön som belastas med maximal inkomstskatt.

Dock är förutsättningarna annorlunda för de som äger mer än 4 procent av bolaget. Då får man ta ut eventuellt överskott som just kapitalvinst. Men vi som har 56 delägare och snart ännu fler kan förstås inte erbjuda 4 procents delägande till alla.

I den politiska diskussionen finns dock inte vår typ av företag. När 3:12-reglerna diskuteras är den politiska utgångspunkten att konsultföretag använder delägarskap för att minska skatten. Även debattörer som vill se en lägre entreprenörsskatt har framfört att ”det är ett dilemma att reglerna kan användas av dem som ’egentligen’ borde vara anställda” (Dagens Industri på ledarplats 21 januari 2016). Som om det vore en fråga om att antingen vara ägare eller anställd.

Man kunde möjligen tro att en politisk majoritet skulle se det goda i medarbetarägande; en frigörelse som innebär att medarbetare som delägare är med och styr företagets utveckling, påverkar sin egen situation och delar framgångarna?

Istället har Sveriges regering gett direktiv till en pågående utredning som går ut på att minska möjligheterna att vara delägare i samma företag som man arbetar för. Som jag tolkar det ska skatten för fåmansföretagare överlag ökas och möjligheterna att tjäna pengar genom lågbeskattad utdelning istället för högbeskattad lön ska täppas till.

Min förhoppning är att utredningen kommer fram till två saker:

1. att 4-procentgränsen är helt godtycklig och slår mycket orättvist för olika delägare (de gynnar storägare och missgynnar mindre ägare).

2. att det är medarbetarens lönenivå som borde vara avgörande för bedömningen om en vinstutdelning ska anses vara ett riskbaserat överskott, och därmed beskattas som kapitalvinst, eller inte.

En rimlig och rättvis förenkling av 3:12-reglerna vore exempelvis att all utdelning över ett visst lönebelopp beskattas som kapital. Då får man en enkel regel som säkerställer att ingen kan ta ut en låg lön och sedan lågbeskattad utdelning från samma företag. Det är väl avsikten?

Eller är avsikten att föra ”var och en till dennes rätta fålla”? Antingen är man ägare och styr företaget eller så är man löneanställd utan formellt inflytande över företagets strategiska utveckling. Det blir ju konsekvensen av en lagstiftning som gör det ekonomiskt orimligt att förena hög lön med inflytande över företaget.

Borde inte regelverken istället bejaka en utveckling där vi i högre utsträckning delar på resurser, kapital och inflytande?

Mats Rönnlund, vd WE consulting