”Trähus - bäst för klimatet”

Sommaren 2014 presenterade Kungliga Ingenjörsakademin, IVA, en rapport som vände upp och ner på tidigare föreställningar, ”Klimatpåverkan från byggprocessen”. Den visade att byggprocessens påverkan på klimatet är långt större än vad de flesta tidigare trott.

IVA:s beräkningar indikerar att det krävs 50 års drift för ett flerfamiljshus byggt i betong att generera lika mycket koldioxidutsläpp som det gjorde när det byggdes. Rapporten visade också att bygg- och anläggningsprocesserna, alltså då medräknat även anläggningsprojekt av vägar och järnvägar, årligen genererar nästan lika mycket koldioxidutsläpp som den samlade personbilstrafiken och mer än vad bussar och lastbilar genererar.

Samtidigt har koldioxidutsläppen från uppvärmning av bostäder minskat radikalt. Utsläppen av växthusgaser från uppvärmning av bostäder har minskat med 90 procent sedan 1990 och svarade 2014 för endast två (2) procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp. Att koldioxidutsläppen minskat så kraftigt beror i huvudsak på att vi gått från uppvärmning med oljepannor till fjärrvärme och el och att nya hus blivit allt mer energieffektiva. Den enda logiska slutsatsen man kan dra av detta är att ska vi minska koldioxidutsläppen från bostadssektorn är det mot bygg- och materialprocessen vi måste rikta blickarna.

Men tyvärr konstaterar vi att den svenska debatten om boendets klimatpåverkan rullar på i gamla invanda hjulspår. Diskussionerna om det hållbara byggandet har inte förflyttat sig en millimeter. Den har fastnat i driftsfasen. Det blev inte minst tydligt på en stor miljökonferens i höstas.

I inledningen konstaterades mycket riktigt att bland annat tack vare en till stora delar fossilfri fjärrvärme har utsläppen från bostäder minskat betydligt. Men detta faktum besvärade ingen av debattörerna, inte ens den som själv framförde budskapet. Debatten kom att handla enbart om energikrav för nya bostäder. De förslag till lösningar som presenterades för att minska koldioxidutsläppen var främst passiv- och plushus. Ingenting nämndes överhuvudtaget om byggprocessen och materialets påverkan på klimatet.

Energieffektivisering, inte minst i samband med renovering av miljonprogrammet, är självklart viktigt. Här finns mer att göra för att minska andra utsläpp än koldioxid och vi ska undvika att elda för kråkorna. Men vi sparar i många fall mer kronor och ören än vad vi spar koldioxidutsläpp.

Vi vet att det tar tid att få oss att lämna de gamla, trygga och invanda hjulspåren. Det är nu hög tid att vika av från stigen vi vandrat på så länge och diskutera åtgärder för att minska koldioxidutsläppen från bygg- och materialprocessen.

Man behöver inte vara Einstein för att begripa att vi förordar trä som bärande konstruktionsmaterial. Trä är det enda förnybara byggnadsmaterialet och innebär radikalt lägre koldioxidutsläpp än traditionellt byggande.

Träd binder koldioxid såväl när de står i skogen som när de används för husproduktion. Framtidens hållbara byggande måste därför innehålla en betydligt högre andel hus med bärande träkonstruktioner men också konstruktioner där de olika materialslagen samverkar på annat sätt än i dag. Varje ökat inslag av trä i en konstruktion är de facto en klimatvinst.

För att flytta fokus till bygg- och materialprocessen måste vi tänka livscykelperspektiv, se på en byggnad från vaggan till graven. Byggmaterialindustrin har kommit överens om en metodik för att beräkna utsläppen ur ett livscykelperspektiv, ”Robust LCA”. I samband med offentliga upphandlingar borde det alltid ställas krav på livscykelanalys. Likaså borde det vid köp av nytt hus deklareras hur mycket klimatpåverkan huset orsakat när det byggdes.

Om vi fortsätter att endast titta på driftfasen blundar vi för halva delen av verkligheten. Ska vi minska klimatpåverkan är det mot byggfasen vi ska rikta blickarna och åtgärderna.

Susanne Rudenstam, chef, Sveriges Träbyggnadskansli

Anders Josephsson, public affairs, Sveriges Träbyggnadskansli