Smaklös dansk bok bäst för pinnen

- Det ska vara smaklös dansk bok i glasspinnen. Då smakar glassen bäst.
Det hävdar Hans Peder Radhauge som leder Sveriges enda tillverkning av glasspinnar.
 
Vårdagjämning. Solen skiner från en nästan klarblå himmel över det skånska samhället Arkelstorp, ett par mil norr om Kristianstad. Det är läge för att fira vårens ankomst med en glass. Här i Skåne tillverkas nästan alla glasspinnar som förbrukas i Sverige, 350 miljoner pinnar eller cirka en miljon per dag.
 
Glasspinnarna görs av dansk bok. Och det endast av kvalitetsskäl, hävdar dansken Hans Peder Raahauge, som är platschef på företaget Sweden Beech Sticks.
- Bok är det enda träslag som inte ger någon egen smak. Och det har visat sig att den danska boken har den bästa kvaliteten. Spillet blir 20 procent lägre jämfört med skånsk bok, säger han.
Den danska boken har i allmänhet färre kvistar och en något annan struktur som gör den lämplig för tillverkning av glasspinnar. Varje år omvandlas cirka 3 000 kubikmeter bok till glasspinnar.
 
I Arkelstorp har det tillverkats bland annat glasspinnar och andra träprodukter sedan 1930-talet. Verksamheten startades av en skollärare i trakten. Sedan 1975 ägs företaget av de tre största glasstillverkarna i Sverige. GB äger 50 procent, Hemglass 30 procent och Karlshamns Glass 20 procent. Merparten av produktionen, cirka 70 procent, går idag till Hemglass.
 
På fabriksgården ligger cirka 400 kubikmeter stora bokstammar som med tiden ska omvandlas till glasspinnar. Stockarna läggs först i 60-gradigt vatten i stora bassänger av betong utomhus. Här får de ligga cirka ett dygn för att mjukna. En lätt syrlig lukt kommer från bassängerna.
 
En skogstraktor med griparm lyfter upp stockarna ur bassängerna och kör dem till avbarkningsmaskinens knivar innan de kapas i cirka 75 cm längder.
Inne i fabriksbyggnaden svarvas bokbitarna till cirka två millimeter tjock fanér som rullas upp på hållare. Varje bit ger cirka 60 meter fanér.
 
Vid kapningen och svarvningen blir det bitar över som säljs som ved. I Arkelstorp kan man alltså köpa extra lyxig ved som är svarvad. Spillet som blir till ved ger en intäkt på cirka 100 000 kronor per år. Cirka en tredjedel av bokstammarna blir spill.
 
Ur faneren stansas sedan glasspinnar som görs i två varianter. En rak som är 10 mm bred och 1 mm tjock. Den tillverkas i två längder, 93 mm och 113 mm. Den andra är den mer kurviga Magnumvarianten, i branschen kallad paddel, som görs i 93 mm längd.
 
Det bullrar och slamrar rejält i pinnfabriken. Radioapparater på hög volym försöker göra sig hörda i oväsendet med någon melodiradiokanal. I lokalerna känns en aromatisk doft från bokvirket.
 
På övervåningen torkas och slipas pinnarna i stora roterande tumlare. Här får de också ett lager vax som gör dem släta och fina. Det ska inte finnas någon risk att få stickor i munnen av att äta glass.
 
Efter automatisk avsyning som sker med hjälp av kameror och fotoceller paketeras pinnarna. Minsta förpackning som går att köpa innehåller 10 000 pinnar. De pinnar som inte klarar avsyningen skjuts iväg med tryckluft för att sedan flisas. Spillet från stansning och avsyning används för uppvärmning av fabriken och för att alstra den ånga som används för torkningen.
- Vi är självförsörjande på värmeenergi tack vare spillet, säger Hans Peder Raahauge.
 
Han kom till fabriken 1980. Egentligen bara för att installera ett danskt sorteringssystem. Men han blev kvar och veckopendlar mellan Arkelstorp och familjen i Danmark.
Glasspinnefabriken har åtta anställda varav sex arbetar direkt med produktionen.
 
Ny Teknik besökte fabriken för 15 år sedan. Samma maskiner används än idag. Styrningen har dock blivit något mer automatiserad och därmed mindre personalkrävande. Den export som förekom 1985 har dock upphört.
- Det går inte att konkurrera med låglöneländerna, säger Hans Peder Raahauge.
Före avfärden från Skåne firade Ny Tekniks utsände vårens ankomst med en paddelstick av dansk bok toppad med en Magnum Classic.
 
n